Betyg: 3 av 6
Ja, hur kunde hon? Att inte berätta för någon att hon bar på hiv-smitta, att gifta sig och skaffa två barn och ändå inte berätta denna stora hemlighet ens för sin man. Och just den frågan besvarar Ingela Lekfalks dokumentärfilm om norrländska Lillemor tämligen omgående. Det var inte så konstigt, egentligen. En blandning av gammal vanlig rädsla för att bli lämnad ensam och ett önsketänkande om att låga virushalter kanske faktiskt var detsamma som ett definitivt tillfrisknande. Skälen för att berätta upplevdes helt enkelt aldrig starkare än skälen att låta bli.
Om detta kan man tycka det ena och det andra. Filmen konstaterar att Lillemor drabbas oerhört hårt: först när hon som mycket ung smittas i början av 1980-talet, sedan när hon döms till två och ett halvt års fängelse för att hon medvetet har utsatt familjen för allvarliga risker och därtill förlorar vårdnaden om sina döttrar.
Och det kan man förstås hålla med om. Men när det väl är sagt, vet inte filmen riktigt vad den vill längre utan nöjer sig med att trampa omkring i en lojal empati som inte nämnvärt vidgar förståelsen av skeendet. Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda.
Hur kunde han? Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns.
Först skulle ingen få veta, nu ska alla få veta. Men det alla får veta kunde nästan alla räkna ut själva, och då är frågan vad som är vunnet med det hela.
