Betyg: 6 av 6

Xavier Beauvois film Gudar och människor, som vann juryns stora pris i Cannes 2010 och blev Frankrikes Oscarsbidrag, var nog en av fjolårets mer otippade publiksuccéer i hemlandet. Förvisso har Beauvois, som regidebuterade med Nord (1991), redan övertygande visat sin stilsäkerhet och berättarförmåga. I sin senaste film, baserad på en verklig händelse, skildrar han en grupp franska katolska trappistmunkar verksamma i Algeriet vid mitten av 1990-talet.

Filmen visar klostrets monotona vardagsliv – gemensam bön, arbete i trädgården eller på läkarmottagningen, studier i munkcellens ensamhet – varvat med enstaka brott i rutinerna, som en omskärelsefest hos muslimska vänner. Klostret tycks väl integrerat i byn, och munkarna är omtyckta grannar. Klostrets prior, Christian de Chergé, som inkännande spelas av Lambert Wilson, var en intellektuell, som verkade för dialog mellan religionerna.

Men det fredliga samlivet störs av ett hårdnande klimat i landet. Militanta islamister anställer en massaker på kroatiska gästarbetare. Nästa gång är det munkarnas tur att få påhälsning, på själva julnatten. Den gången slutar det väl, men frågan är ändå väckt: stanna eller fly? Är det att söka sin egen död att istadigt vägra ge sig av? Eller är det den enda rimliga hållningen för att markera sin solidaritet med det algeriska folket, alla de många som inte sympatiserar med extremisterna?

Munkarna träffar sitt val, och som det småningom skall visa sig är det till priset av sitt liv. Det var i mars 1996 de fördes bort, för att mördas två månader senare. Omständigheterna kring deras död är oklara, och det finns – på goda grunder, tycks det – hypoteser om att inte bara islamister, utan även myndigheterna varit inblandade i försvinnandet.

Munkarna, det visas tydligt i filmen, blir nämligen snabbt obekväma för alla parter. För islamisterna är de otrogna. För regeringsmakten är de en nagel i ögat, bland annat därför att klostrets läkare, broder Luc – oförglömligt gestaltad av Michael Lonsdale – trogen sin yrkesetik vårdar alla, fattiga bybor såväl som sårade islamister.

Men Beauvois ägnar sig inte åt spekulationer kring deras öde, utan nöjer sig med att återge kända fakta. Det gör han i gengäld lika känsligt som nyanserat. I sitt strama och återhållsamma berättande återger filmen det förflackade begreppet tolerans något av dess ursprungliga substans. Gudar och människor är samhälleligt och politiskt högaktuell, och samtidigt ett konstnärligt verk med sällsynt integritet och lyskraft.