Betyg: 5 av 6

Liksom Jason Reitmans tidigare alster Thank you for smoking och Juno är Up in the air en komedi med allvarlig botten. Och fastän den inte handlar om tobaksindustrins cynism eller tonårsgraviditet så är det en betydligt mycket mer deprimerande film. För Up in the air handlar om en samtid präglad av ytlighet och – möjligen som en konsekvens – isolering och ensamhet.

Ryan Bingham (Clooney) är ett gun for hire: en konsult som företag skickar in när de ska kicka anställda. Han är det bekymrade ansiktet som berättar för nyfriställda om deras framtida möjligheter. Bingham älskar sitt jobb – och framförallt de 300 dagar om året som han tillbringar på flygplatser och hotell. Han vadar i plastkort och målet i livet är att, som sjunde person någonsin, uppnå 16 miljoner flygmil.

Så anställer hans företag den unga Natalie (Kendrick) som kommit fram till en kostnadseffektiv lösning: börja sparka folk via videokonferenser på nätet. I ett slag blir Bingham lika överflödig som Detroits bilindustri.

Up in the air må stapla lika mycket klyschor om tillvarons ensamhet och insikter om familjens betydelse och yada yada som dussindramer – och ibland lika onödigt och omständligt som dessa – men Reitman bygger upp filmen på ett övertygande vis. Liksom i fallet med Juno är Up in the air genomtänkt, med karaktärer som växer ända till slutscenen. Vi tror på Binghams glädje över ett liv levt ur en smart packad kabinväska – ett liv där han kan förklara för sin syster över mobilen att jag är inte ensam, jag har folk omkring mig hela tiden medan han ser sig om i en fullpackad ankomsthall. Men vårt försvar rivs trovärdigt och successivt ner lika väl som Binghams.

För han möter förstås en kvinna (i en hotellbar, var annars?) och inleder en lättsam relation. Alex (Farmiga) är Binghams kvinnliga motsvarighet; Tänk på mig som dig själv, fast med vagina säger hon. Raggningsscenen där de gnabbas om för- och nackdelar med olika hotellkedjor och hyrbilsfirmor – den enda lojalitet de tycks känna i livet är till företag – är komisk nirvana.

Det är i dialogen och personregin Reitmans främsta talang ligger (formmässigt är det bästa i filmen den grafiskt titelsekvensen). DI borde visa scenen där Alex, Ryan och Natalie pratar om åldrande och relationer för alla hugade regissörer. Insiktsfullt, kärnfullt, med inbäddade punchlines som inte ropar på applåder.

Han har förvisso god hjälp av skådespelarna. Farmiga och Kendrick är suveräna – en närläsning av hur de gestaltar 40-plus- respektive 20-pluskvinnor är på sin plats – men det hela är fram-förallt Clooneys förtjänst. Up in the air är en George Clooney-studie – han spelar ut hela registret, från den sol- och vårande charmören i Oceans Eleven till det bekymrade indieansiktet i Good night, and good luck. Och breddar det sedan. Kolla in detaljerna: i hans sätt att se drömmande ut med en dröjande blick riktad snett neråt; i det självgoda, sårade, vilsna minspel som – äntligen – får honom att se ut som de snart 50 år han är.

För så ser man väl ut när man lämnar vip-loungens och bonusmilens ombonad. Stannar upp, släpper in andra människor – och tillåter sig att känna efter.