Betyg: 4 av 6

I över 30 år har Lasse Åberg tagit sin lille allmänmänniska runt på sällskapsresor, golfrundor och hälsohem och på vägen slagit publikrekord, skällts ut av kritiker, beskyllts för att sno från tjeckisk komedi och Tati (givetvis till eget tillkortakommande) samt vunnit Guldbagge som bäste skådespelare. Viss prägel på svenskt filmliv har han uppenbarligen satt.

Åberg själv är något av en hipster i egenskap av popkonstnär, Musse Pigg-konnässör, poet, grafiker och inkännande infångare av sin egen efterkrigssvenska tidsanda. Att han lyckas få in en del av dessa kvaliteter i sina populära folkkomedier är en bedrift som placerar honom i en helt annan liga än Svensson, Svensson, Göta Kanal & Co. Att han inte gärna varierar sig så värst är en annan sak, på både ont och gott.

Denna gång vill Stig-Helmer försöka återfinna sin första kärlek Annika Jönsson. Prylesset Ole går in på ”Internätet” och börjar detektivjobba.

I olika återblickar får vi också se vad som hände när unge Stig-Helmer stod i musikaffär och en söt dotter till en sträng frälsningsmajor kom in för att köpa banjosträngar. Ett par snapshots av vår hjälte i pojktappning som förnumstig tågexpert med jämnåriga plågoandar är också med. Den som med viss värme minns liknande tillbakablickar i Trazan-serien kan nog småle, inte minst åt en rekonstruktion av Barnens brevlåda med en typecastad Claes Månsson som farbror Sven eller det faktum att folk brukade svara i telefon med sitt nummer. Åberg har fint öga och öra för de små tidstecknen.

Nya på resan är tvenne yngre Stig-Helmrar, Tobias Jacobsson som 20-årig och Filip Arsic-Johnsson som pojkversion. Välartade ynglingar är de, liksom Ida Högberg, som vänt gestaltar Annikas alla säsonger (om än "höstupplagan” ser lite kakig ut). Tove Edfeldt är Stig-Helmers ärtiga kusin och i en av flera cameos lyser Emma Molin som kullaklädd servitris på en dalapizzeria (fråga inte).

Janne Schaffers musik (tyvärr ej nyskriven denna gång) figurerar i fonden och gitarristen syns även i yngre upplaga på en Nalenspelning där Stig-Helmer spelar skiffle.

Åberg själv, nu 71 vårar, kör lugnt vidare på sin pryl. Vi möter honom i stinsmössa och megafon, utropandes avgång av sitt kära Märklintåg. En amper pensionärshemsföreståndarinna bankar på och talar om att det är dags att sova nu. En och annan kritiker skulle säkert hålla med. Fast Lasse har inte lust att lägga sig riktigt än.