Webb-tv
I ett icke namngivet land i Afrika pågår en blodig inbördes konflikt. Maria är en vit kaffeplantageägare som vägrar att lämna sina ägor trots den fara hon utsätter sig själv och sin familj för.
Betyg: 5 av 6
I ett icke namngivet afrikanskt land pågår inbördeskrig. En skadad rebelledare är på flykt, en armé bestående av barn och unga tar vad de anser rättmätigt tillhör dem, milisen som organiserats av den korrumperade borgmästaren slår lite halvhjärtat ner upproren. Mitt i detta kaos befinner sig Marie Vial, vit plantageägare som vägrar släppa taget, som vägrar böja sig för rekommendationer, hot och vädjanden om att fly, som till varje pris vill rädda kaffeskörden. Med White material återvänder Claire Denis för första gången på många år till det Afrika där hon växte upp och som hon skildrat i sina hyllade Chocolat från 1988 och Beau travail från 1998. Med sig från dessa filmer har hon också, på typiskt Deniskt intertextuellt vis, ett par skådespelare samt flera teman. Det handlar om personer i självpåtagen eller påtvingad exil, från sig själva och/eller från sina hem. Om diskrepansen mellan den egna och andras bild av en själv. Och om människans bristande förmåga att hantera hotande förändring.
Marie, i Isabelle Hupperts tunna men senstarka gestalt, iklär sig sin nystrukna vita klänning, applicerar omsorgsfullt det röda läppstiftet och låtsas som om hennes värld inte rasar samman inför hennes ögon. Skördearbetarna ger sig iväg, exmaken säljer deras gemensamma gård, sonen vänder sig emot henne på det mest extrema sätt. Bensinen tar slut, telefonen upphör att fungera, rebellerna hotar henne till livet.
Hon fortsätter, sammanbitet, maniskt, desperat, sitt arbete. För det är det hon kan och vill. Hon älskar det land hon lever i, hon talar föraktfullt om de vita som inte förtjänar landet, inte ens har förmåga att uppskatta det. Men landet tycker inte längre om henne, som hennes åldrade förman uttrycker det. Den svarta befolkningen visar, kanske för första gången, öppet sin avsky mot hennes sort. Då hjälper det inte att vara fördomsfri och ”schysst”; hatet går så mycket djupare än så, det är nedärvt, historiskt, en oundviklig aspekt av vår postkoloniala tid.
White material är en film som pyr och fräser av återhållet våld. För Claire Denis är, tillsammans med Michael Haneke, det lågmälda raseriets mästare. Skräck, död och panik varken vrålar eller sprutar i deras filmvärldar. Istället mal de, skoningslöst och med precision. Tindersticks stråkbaserade musik mal den också filmen igenom, vemodigt, suggestivt och vackert. Historien berättas, som ofta i Denis filmer, i skickligt vävd uppbruten kronologi. Minnen och återblickar fladdrar förbi, vilket stärker känslan av oundgänglighet, eftersom de kausala sambanden är upplösta. Oavsett Marie Vials tidigare handlingar skulle hon ha hamnat i just den situation hon befinner sig i vid filmens början, tillika dess slut. Hon kunde aldrig vinna – och ingen annan heller, förmodligen.
Det är verkligen på tiden att Claire Denis får den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige och White material är en inte helt enkel men fantastisk introduktion till hennes universum. Liksom alla hennes filmer tjänar den på en andra titt så i den särdeles torra svenska biosommaren 2010 är detta filmen att se och se om igen.
