Betyg: 1 av 6

Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig.

Berättelsen utspelar sig under andra världskriget då Nanny tar på sig uppdraget att få fason på tre skräniga lantbarn och deras två odrägliga stadskusiner. Pappa är ute i strid, mamma håller på att gå under av arbetsbörda samt oro för att förlora den nedgångna men älskade familjegården.

Med hjälp av sin magiska stav lär Nanny McPhee inom kort ungarna fem läxor som förvandlar dem till fromma lamm. På vägen dit utsätts de för såväl fysisk som psykisk misshandel och själv blir hon för varje steg mot barnens totala underkastelse allt vackrare: vårtorna försvinner, näsan formas om till en nätt liten tipp, frisyr och tandrad blir slät. Ju lydigare barn, desto vackrare vuxna, är det mossiga budskapet.

Och här bjuds på en tidsresa till 40-talet i flera avseenden. Den brittiska familjefilmens nestor Mary Fields formulerade vid den tiden ett recept för lämplig och framgångsrik barnfilm där karaktärerna skulle framställas enligt följande: Alla fäder ska vara långa och smala med skarpskurna, markerade ansiktsdrag, medan mödrarna bör vara unga, slanka, vackra och goda, dock inte alltför utmanande klädda. (…) Det kan, om det är nödvändigt, uppträda kraftiga och tjocka skådespelare i filmen, förutsatt att de spelar komiska roller”. Det tycks som om skaparna av McPhee inte bara dammat av Fields skrifter, utan faktiskt följt dem till punkt och pricka.

Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!