Webb-tv
Wim Wenders hyllade dansfilm - i 3D! Pina är en dansfilm i 3D av Wim Wenders, tillägnad den legendariska koreografen Pina Bausch som gick bort 2009.
Betyg: 4 av 6
Man känner nästan vattendropparnas stänk när dansarna släpper loss i fullmånens sken, eller offerkroppens ödesmättade tyngd mot jorden. Ja, man tycker sig irra runt mitt bland de sömngångaraktiga, själsligt stukade gestalterna som välter stolar i Café Müller. Fast utan dess legendariska upphovskvinna Pina Bausch.
Hon dog hastigt i cancer sommaren 2009, just då vännen och filmregissören Wim Wenders äntligen hade funnit den 3D-teknik han sökte för deras länge planerade filmprojekt.
Nu är filmen ändå gjord, som en postum hyllning och kärleksförklaring till en av västerlandets största danskonstnärer. Människokännaren Pina Bausch och hennes Tanztheater Wuppertal har under decennier utvecklat och spritt arvet från Ausdruckstanz. Och om något är det känslornas och elementens sensuella kraft som är fokus i Wenders filmiska äventyr. En märklig bioupplevelse som – med hjälp av 3D-glasögon – pendlar mellan att röra sig svindlande nära, närmast påträngande i dansens brännpunkter, och ibland flyta ut i konturerna och tappa energi.
Dansen är ju en flyktig men också, likt filmen, rumslig konstart. Bausch själv gjorde filmen Die Klage der Kaiserin (1990) vars exteriörscener upphäver rummets gränser på samma sätt som Wenders när han tar ut dansarna i Wuppertals omgivningar. Hans film är vävd kring fyra verk som Bausch hann välja ut och repetera in inför filmningen: Våroffer, Café Müller, Vollmond och Kontakthof.
Wenders använder sig också av Bauschs arbetsmetod att ställa frågor till dansarna. De svarar med rörelse och det skapar ett porträtt av en konstnär som alltjämt påverkar dem. Greppet anknyter till en av de bästa filmer som har gjorts om Bausch, Un jour Pina a demandé av Chantal Akerman (1982). Flera av dem som medverkade då finns med nu. Deras närvaro speglar koreografens nyfikenhet på mänskliga erfarenheter; hon lever i dem. Dominique Mercy beskriver henne som stark och ömtålig, något dansscenerna förstärker.
Wim Wenders fångar Bauschs teman kärlek, smärta och ensamhet men också den barnsliga glädjen i att vara tyngdlös. Det är ett vackert filmverk i sorgen. Men tekniken till trots – inget är mer gripande än den svartvita filmsnutten där Pina dansar med slutna ögon och mjuka armar i Café Müller.
