Glen (New) och Russell (Cullen) träffas på en gayklubb i engelska Nottingham. När de vaknar på morgonen halar Glen fram en minibandspelare och ber den lätt motvillige Russel att berätta om natten. ”Vad föll du för?” ”Jag gillar korta män.” ”Du flörtade med mig vid pissoaren.” ”Jag blev förvånad över att du var hård trots att du var så full.”
Inspelningen får flera funktioner i Andrew Haighs film Weekend, men det är lätt att se den som en metafor för sökandet efter den ogripbara stunden av kemi, det där som sker mellan två människor som träffas och kommer att spela stor roll för varandra. Oavsett om det är något som sedan varar i två dagar, två år eller två decennier.
Weekend följer Glen och Russell över en helg där de pratar, knarkar, pratar, knullar, knarkar och pratar (i ungefär de proportionerna) och skapar sin kemi. Glen är den utåtriktade konstnären in spe och Russell blyg badvakt på det kommunala badhuset. Glen spelar in alla ligg han vaknar med till ett konstprojekt; han tycker att det behövs fler historier om sex mellan män i en värld där heterosexuella berättelser dominerar. Han går till frontalangrepp mot varje glåpord som kastas mot bögar. Han föraktar tvåsamhet, tycker det är feg trygghet.
Russell är rädd för att få tegelstenar genom sitt fönster – på fjortonde våningen – om han tjafsar med det homofoba gänget på gården. Han försvarar samkönade äktenskap. När han lämnar middagen med sina straighta vänner för att gå på nattklubb så lyser ensamheten och sökandet efter något mer än en kuk att ligga med lång väg i hans blick.
De är alltså, så när som på nästan identisk skäggstubb, två väldigt olika män. Och är det något jag imponeras av i Haighs film så är det hur dialogen fångar sättet som de försöker nå fram till och ifrågasätta varandra. Chris New har det lättare i sin roll – det har ju nästan alltid den som ska gömma sig bakom cynism. Tom Cullens Russell är den som får jobba; bryta igenom med känsla, försöka förstå och samtidigt lämna ut sig själv.
Genom att återkommande störa parets bubbla och låta det homofoba dyka upp i ord och blickar skildrar regissören också något jag som vit heterosexuell man bara kan föreställa mig: den energi som kan gå åt till att handskas med att vara homosexuell i ett samhälle skapat för heterosexuella, i synnerhet när man träffar någon ny, kanske ska inleda en relation och vill förstå den personens livssyn.
Ur den vinkeln ser jag Weekend som en blandning mellan Richard Linklaters Bara en natt och Bara en dag – filmer om intensiva och pratiga kärleksmöten – och engelska filmer där frågan om att vara homosexuell man står mot bakgrund av samhället i mycket olika skeenden; som Basil Deardens Victim från 1961 eller Ron Pecks Nighthawks från 1979.
Men om dialogen i Weekend på ett levande vis skildrar två människor som möts med all sin längtan, med alla sina önskningar, spärrar och frågor om vilka de är, så störs jag ofta av fotot och klippningen.
Haigh (känd klippare med uppdrag för bland andra Ridley Scott) har gått loss på en alltför livlig blandning av fokusdragningar, skäggstubb fångad med litet skärpedjup och fulsnygga tablåbilder på bensinmackar och öde gator om natten. Det irriterar främst i stunder av sex och intimitet.
Som när paret ger sig in i en het kyss med smekande armar och blickar, och Haigh slår till med en perfekt inklippsbild på det grå höghuset där de omfamnar varandra i det enda upplysta fönstret. Snyggt som ett vykort, visst. Men i samma stund kastas jag också ut ur Glen och Russells fysiska närhet och lust – och den känsla som är filmens kemi.
Medv: Tom Cullen, Chris New m fl.
