Betyg: 3 av 6

I original heter den här filmen Partir (Att ge sig av). Att kalla den för En sydfransk affär ger en flåsig inramning som den inte riktigt förtjänar. Men är man sugen på en otrohetsaffär som utspelar sig i södra Frankrike, Nîmes närmare bestämt, vet man alltså vad man får.

Upplägget är ungefär så banalt som livet kan vara ibland: Läkare hyr in en hantverkare som inleder en affär med hans understimulerade fru. Mellan raderna öppnar Catherine Corsini upp för fler och djupare nyanser. Suzanne (Kristin Scott Thomas) ska börja jobba som sjukgymnast efter 15 år som hemmafru, och att hon inleder en affär med spanjoren Ivan är, förstår vi, kanske mest ett sätt att kanalisera det självförverkligande som hon ändå aldrig skulle våga ta tag i utan uppbackning av en man (i en scen berättar hon för Ivan om hur hon träffade sin man Samuel när hon var barnflicka i Frankrike och gick vilse på stan första dagen).

Suzanne försöker byta ut sitt – inte minst ekonomiska – beroende av Samuel, mot den till synes friare, mer passionerade relationen med Ivan. Men det visar sig att hon är Samuels ägodel på samma sätt som oljemålningarna i vardagsrummet. Suzannes frigörelse sårar hans ego på ett farligt sätt, han har många inflytelserika vänner i Nîmes och behöver bara flexa sina muskler litegrann för att spoliera de nyförälskades möjligheter att försörja sig. Och Suzanne är beroende av skriftliga intyg från sina barn för att kunna få underhåll efter skilsmässan.

Jag har svårt att bli berörd, kanske för att intrigen känns så lokalt förankrad, beroende av sitt sammanhang i den franska samhällsstrukturen – det här skulle kanske vara ett effektivt inlägg i en debatt om orättvisa villkor för en skilsmässa i Frankrike? Kanske är det också för att berättelsen är så väldigt linjär, den går från a till b och sen så är det slut. Och jag har faktiskt svårt att köpa Kristin Scott Thomas som hjälplös, tanklös och kuvad.