Betyg: 5 av 6
Dramat utspelar sig ute i de allra mörkaste, otäckaste Ozarkavkrokarna, mitt i ett utfattigt ingenstans utan djupare spår av civilisation.
Alla är kusiner med alla, somliga möjligen mer inavlade än vad som är riktigt hälsosamt. Alla är tungt beväpnade, och på var och varannan gårdsplan kokar man methamfetamin bland de rostiga bilvraken. Intäkterna från turistnäringen är rätt blygsamma, om man säger så.
Problemet är att knarkkokaren Jessup Dolly är försvunnen. I vanliga fall klarar sig familjen rätt hyfsat utan honom, trots att hans hustru har flytt in i en psykos och inte kommunicerar med omvärlden. Storasyster Ree, 17 år gammal, föder sina småsyskon med stekt ekorre när det är tomt i skafferiet. Grannarna sticker till dem litet ved och hjortkött då och då. Men i samband med det senaste gripandet använde han huset och marken som borgen. Och nu är han borta. Följaktligen måste Ree till varje pris få tag i honom i tid till rättegången. Annars står hon och de små på bar backe. Hon vet på ett ungefär vilka skumma kusiner pappan brukar hänga med. Men ingen kan eller vill hjälpa henne. Tvärtom; med aggressiv hotfullhet och mer eller mindre kryptiska hänvisningar till oskrivna klanregler klargör man att vidare efterforskningar kommer att svida i skinnet. Men har Ree något val?
Winter’s Bone är dels en disciplinerad genreövning i modern sydstatsgotik: grotesk och genuint skrämmande i sin skildring av det illasinnat inkrökta, dels en saga där den hjältemodiga Ree söker efter något litet av mänsklig medkänsla bland föga ädla vildar i den avgrundsmörka skogen långt bortom samhället. Kanske är Ullared trots allt att föredra? Kanske är konsumismens banalitet ett pris värt att betala?
Just disciplinen är, vid sidan av starka skådespelarprestationer över hela linjen, det som främst imponerar. Regissören Debra Granik avstår på det hela taget från lättköpta poänger. Lika beslutsamt som Ree närmar hon sig kalla och hårda mysterier.
