Betyg: 5 av 6

80-årige Frederick Wiseman har gjort sig känd som vår tids främste institutionsfilmare. Alltsedan sin första dokumentär Titicut Follies (1967), om en anstalt för psykiskt sjuka brottslingar, har han i omkring 40 filmer skildrat främst amerikanska institutioner.

Ibland med kritisk blick på institutionen som något avhumaniserande, men oftast speglandes arbetsplatser som vardagens uttryck för kultur och samhällsideologi.

La Danse, hans studie av operabaletten i Paris, är inget undantag. I fokus för den långa filmen står på ett holistiskt vis dansen som skön konst och konsten som arbete, och Operan som plats. Det inledande montaget, inklippsbilder från hustaket till maskineriet i källaren med slutstation i ett ihoprullat rep, avslöjar Wisemans ärende: utan det här huset, dess historia och vardagens niotillfem-slit, ingen balett. Samma sak kan sägas om konstnärliga ledaren Brigitte Lefèvre som syns en hel del: hon har till uppgift att kroppsfixerat peppa unga ballerinor, fixa sponsoravtal, diskutera pensionsåldern med facket och engagera världens bästa koreografer.

Däremellan: arbete med masktillverkning, ljusriggning, lunch i matsalen. Till och med en biodlare på taket följs; kanske en nick till de egenheter som likt förhoppningsvis godartade meta- staser växer ut på alla institutioner förr eller senare?

Att placera konst inom ramen för materiella och strukturella villkor ses inte alltid med blida ögon. Men Wisemans stil – lite förberedelse, mängder av filmat material som klipps ihop utan namnskyltar, berättarröst eller intervjuer – lämpar sig för att vi själva ska få reflektera över intrycken. Det underlättas av att La Danse, som många av Wisemans filmer, inte är klippt kronologiskt, utan tematiskt. En dokumentär ger ofta ett linjärt narrativ, i det här fallet kanske en film som följde en produktion från repetition till premiär. Regissören själv har talat om hur han istället skapar mönster i en struktur, försöker redovisa hur han upplever mötet med en ny plats och företeelse.

Det ger en säregen rytm, pådriven av rörelsen i de många dansscenerna. I slutändan när jag sitter som förhäxad av ännu en helt briljant dansare i Pina Bauschs Orfeus och Eurydike inser jag hur fotografen John Daveys kamera så alldeles försiktigt rör sig för att följa kroppen med minsta möjliga störning. Och hur svårt det måste vara att göra det som ser så enkelt ut, så snyggt. Det gäller både att dansa gravitationslöst och att avbilda världen så att vi möter den som på nytt.

Medv: Brigitte Lefèvre, Mats Ek m fl