Betyg: 3 av 6

Regissören bakom The Queen är tillbaka med en film som torde vara det slutgiltiga beviset för att serietidningsfilmer inte är synonymt med superhjältar i trikåer. Tamara Drewe, som bygger på Posy Simmonds tecknade serie (som i sin tur inspirerats av Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra), är en komedi om kärleksförvecklingar i engelsk lantidyll.

Den storsäljande deckarförfattaren Nicolas Hardiment och hans ständigt bedragna hustru Beth driver en författarkoloni i den lilla Dorsetbyn Ewedown. Lugnet rubbas när grannflickan Tamara (Arterton) återvänder till byn efter att ha gjort karriär som journalist i London. Den fula ankungen har blivit vacker med hjälp av en näsoperation, och snart snubblar Nicolas runt med kikare medan kolonins övriga män villigt hjälper Tamara att renovera föräldrahemmet.

Och det är titelfiguren, föremålet för allas lustar, som är filmens svaga punkt. I ivern att skapa en drömkvinna har Frears gjort en tvådimensionell pappersdocka som är nästan omöjlig att identifiera sig med, och som så småningom bara blir ett irritationsmoment.

Istället är det birollerna som gör filmen. Den formidabla teateraktrisen Tamsin Grieg gör sin första stora filmroll som den försmådda Beth, som spontanbakar scones åt sina författargäster för att tänka bort makens otrohet. Hon uppvaktas av en kroppsfunktionsfixerad amerikansk akademikernörd (Bill Camp) som kämpar med sin bok om Thomas Hardy, och nere vid byns enda busshållplats sitter 15-åriga, uttråkade Jody (Jessica Barden) och spyr galla över allt och alla. De förvandlar Tamara Drewe till något mer än ett lite gubbsjukt avsnitt av Morden i Midsomer.