Betyg: 5 av 6

Låt oss börja med att få titeln överstökad. Nej, det här är inte en kokbok, även om mat spelar en viss roll, utan ett drama lika rasande elegant som den italienska originaltiteln Io sono l´amore (Jag är kärleken). Filmens inledning med ett vykortsvackert snötäckt Milano, klassiskt typsnitt och dramatisk stråkmusik för tankarna till det episka italienska dramats storhetstid, som Luchino Viscontis Leoparden.

Den säregna skådespelerskan Tilda Swinton har producerat och gör huvudrollen i historien om den milanesiska överklassfamiljen Recchi. Hennes Emma är en rysk kvinna som bildat familj med sonen till patriarken och nu har vuxna barn.

Det börjar med en av dessa magnifika bjudningar där ritualer och traditioner snabbt etablerar typgalleriet: söner som fostrats att vinna, en dominerande farfar som byggt upp företaget med egna händer och förväntas lämna det till Emmas make, en kall frånvarande man. Komplett med den snälla runda husan och den vassa farmodern. Originellt är det inte, men snyggt som attan.

För det här är en film med grandios form. Klassisk arkitektur, överdådiga interiörer, exklusiva kläder; framlyfta av vackert ljus, stora kamerarörelser och återkommande variationer på stråkar och piano. Fast i åtbörderna är gesterna små och människorna träder först inte fram ur scenografin. Så händer något. I skuggan av maktkampen kring företaget lämnas Emma ensam, faller för en vän till sonen, kocken Antonio, och öppnar sig.

Och när hon spricker upp är det en fascinerande resa in i en passion: minnen från en förträngd barndom väller fram. Fast bara i antydningar, som när ljussättningen efter att Emma smakat på en maträtt isolerar henne från resten av rummet. Swinton har ett ansikte perfekt för en nollställd mask, och därför krävs inte mer än små förändringar för att uttrycka desto mer. Glimtarna från det förflutna flimrar till och så står allt klart: det kärlekslösa äktenskapet, frigörelsebehovet och skulden mot barnen.

Även om ansatsen är episk till både form och saga (ja, det blir grekisk tragedi), så är det en märkligt kompakt film. Regissören Luca Guadagnino kunde gott ha tagit ut svängarna; dramatiska vändningar behöver förvisso inte synas, men här vore det på sin plats. Man misstänker att han helt enkelt vill att dagens publik ska orka se filmen på bio och det har han rätt i: Io sono l´amore visar att det finns mer än 3D-effekter som gör att vissa filmer bara måste upplevas på en stor vit duk.

Medv: Tilda Swinton, Flavio Parenti, Edoardo Gabbriellini