Betyg: 3 av 6

I filmen Supersize me undersökte Morgan Spurlock vad som hände om han enbart åt McDonalds mat en längre tid – han blev tjock och sjuk.

Även i nya filmen står han i centrum genom att göra sig själv till ett varumärke, alltså öppen för att köpas. Uppgiften är att skaffa sponsorer till en film om sponsring eller produktplacering.

För att göra en sådan film behöver han 1,5 miljoner dollar och vi får alltså följa honom till juicepressare, pizzabagare, buss- och biluthyrare, schampoförsäljare, deodorantfabrikanter och många fler för att få dem att satsa på hans film mot att han gör reklam för dem i densamma. En vinn-vinn- situation för alla, alltså. Många samtal med konsulter kring konferensbord blir det.

Helt klok på Morgan Spurlocks syfte blir jag inte denna gång. Hur produktplacering går till i Hollywood får vi till exempel inte veta så mycket om. Men en del intressanta fakta vid sidan om delger han.

Ta till exempel fenomenet neuromarketing, där man skannar hundratals testpersoners hjärnor medan de ser en reklamfilm. Utifrån deras reaktioner försöker man sedan optimera säljeffekten. Spurlock fann efter sin skanning att han blivit törstig – kanske på en Coca-Cola?

Reklam är av ondo förstår vi, men ändå inte riktigt hur. De reklamare som gör reklamen till just The greatest movie ever sold är definitivt filmens påhittigaste och roligaste – och också mest effektiva. Utan dem hade hans film aldrig nått ut överhuvudtaget. Morgan Spurlock är liksom Naomi Klein i debattboken No logo ute efter att återta det offentliga rummet från det privata kapitalet.

Ett exempel på det är São Paulo i Brasilien där man har bannlyst all utomhusreklam. Helt sant och ändå helt otroligt. Liksom Klein berättar han om skolor, som tvingas ersätta de nedskurna offentliga anslagen med att släppa in reklamen. En fasaväckande utveckling.