Betyg: 6 av 6

The Descendants (Avkomlingarna) bygger på en roman från 2007 av Kaui Hart Hemmings. Kanske är den ypperlig. Oavsett har den fem år senare blivit till en lågmäld, delikat och ömsint film med avsevärd prägel av sin regissör Alexander Paynes humanistiska amerikana och med en handplockad, ofta okänd men alltid ofelbar rollista, toppad av George Clooney – den lyhört inkännande aktören och nog också människan Clooney. Av playboystjärnan från kändismedier och röda mattor syns inget spår.

Ytterligare en aktör är av synnerlig vikt: Hawaii, The Aloha State, USA:s 50:e och yngsta, utropad 1959 av president Eisenhower och belägen mitt ute i skönaste Oceanien där man aldrig ställer om klockan till vintertid och där det alltid ser ut som semester.

Vilket det alltså inte är. Någon Elvis hörs inte, ej heller Yngve Stoor. Ingen dansar hula-hula. Däremot förekommer även här det globala fenomenet vardag med tillhörande stress och tristess. Jag har inte surfat på 15 år, låter en voice-over oss genast veta. Den tillhör Matt King och det är hans historia som rullas upp. Han är en lätt avkommen, välbärgad man i attraktiv medelålder, bosatt i en vacker villa i Honolulu och ättling till en hawaiiansk prinsessa och en vit missionärsson. Ihop med sina kusiner äger han ett fantastiskt stycke mark på ön Kauai, mark som nu måste säljas på grund av äganderättslagstiftning.

Matt King har andra bekymmer ovanpå detta. Hans hustru Elizabeth ligger i koma efter en motorbåtsolycka. Paret har två tjejer på 10 och 17 (svåra åldrar), som förälder har King aldrig varit mer än back-up. Nu krävs ändring, vilket frestar på alla inblandade.

Det slutar inte ens där. Matt King upplever sitt utan konkurrens hittills värsta levnadsår, både i sådant han förtjänar och sådant han faktiskt borde ha förskonats från. Men han får härda ut, ta sig an prövningarna och gå vidare – i all sin vilsenhet.

Jag skrattar inte högt en enda gång under The Descendants, desto mera gonar jag mig vällustigt åt den diskret mörka humor som manuset av Payne ihop med Nat Faxon och Jim Rash fortlöpande levererar. Trots ett eftertänksamt tempo sitter jag genom nästan alla filmens 115 minuter nyfiket undrande vad som ska hända härnäst. Jag gladde mig även vid flera tillfällen att det ännu skulle dröja ett bra tag innan filmen skulle vara slut.

När den kommer på dvd ska jag ha den. Då ska den nog få stå ihop med ett par andra, mestadels samtida, mestadels amerikanska, filmer som den på olika sätt delar kvaliteter med. I samma hyllhörn står Jim Jarmuschs Broken flowers, Tom McCarthys The Visitor, bröderna Coens A serious man, kanske också The Big Lebowski (om en annan man som härdar ut), Sofia Coppolas Somewhere och givetvis Alexander Paynes egna About Schmidt och Sideways, med vilka denna film är i nivå.

Slutligen ett par ord om Soul surfer, en annan Hawaii-baserad film som händelsevis intog bioduken bara häromveckan. Också här möter man en familj som skakas av en svår olycka i vattenmiljö. Resultatet är ett grällsliskigt, nykristet vykort med moraliserande hälsning, i total renons på all nyans. Och nu, The Descendants, som trots likheterna inte kunde vara mera väsensskild. Men som älskar sina människor, till och med de som säger ”Paradise can go fuck itself”. Sammanträffande? Fan tro’t. Snarare en skänk från ovan.

LÄS OCKSÅ: Stjärnornas favorit - intervju med Alexander Payne