Betyg: 2 av 6

Det kan lika gärna erkännas: glöden på vår filmredaktion var lite sval när denna films pressvisning utlystes. Att tidpunkten för visningen exakt sammanföll med kungörandet av årets Nobelpris i litteratur var i sig en stötesten. Framför allt, emellertid, var ingen särdeles sugen på att se själva filmen – trots sina älskansvärda skådespelare (särskilt när de är med i Lorry eller hos Lars Molin).

För Svensson Svensson är ju tunn, förutsägbar sitcom, 30-40 år efter sin tid (en Cosby-episod från 1985 har än idag mer skärpa) och med lama skämt. Kanske sparkar jag på en helig och mycket snäll ko men ett urmjölkat skrälle är hon vid det här laget, evigt idisslande på samma gamla halmstrån. Så när det biohösten 2011 vankas färsk Svensson Svensson är det ganska lätt att hålla sig för skratt.

Och bara minuten in i Lena och Gustavs nya äventyr, denna gång en äktenskapskris några veckor före deras 30-åriga bröllopsdag, sätts den humoristiska ribban. Lena klagar på Gustavs fotbollsmani inför den parterapeut de tagit sig samman och sökt upp. Kontentan är att Gustav alltid ser på fotboll. Alltid. Nej, förresten. Ibland gör han popcorn.

Tyckte man inte att det där var någon vidare stark punchline så ska man nog inte hoppas på för mycket när paret Svensson åker på absolut fotbollsfri kärleksweekend till Trosa. Skeendena på det lilla kurpensionatet håller sig inom förvecklingsfarsens formel 1A. Här finns en synbart lömsk uppvaktare av den rara pensionatsvärdinnans rara dotter, den stirrige konstnären Lars Runke (sic) samt en viss Tommy Franzén, riksberömd fotbollshjälte från VM 1974. Alla gör de sitt för att störa paret Svenssons plan på lite äktenskaplig lycka.

Det bygger för övrigt på teaterpjäsen Svensson Svensson på semester från 1937… förlåt, 2009. Pensionat Paradiset var det som gjordes 1937. Och den är ju rolig.