Webb-tv
Couscous-regissören Abdelatif Kechiche tar sig i Venus Noire an Sara Baartmans historia; den svarta sydafrikanska kvinnan som kallades för Hottentott Venus.
Betyg: 4 av 6
Sartjiee Baartmann föddes i slutet av 1700-talet i Sydafrika, och levde som slav tills hennes ägares bror fick idén att ta med henne till London för att visa upp henne för publik – hon råkade ha ovanligt stor rumpa och ovanligt långa yttre blygdläppar, något som dåtida vetenskapsmän valde att dra sagolika slutsatser utifrån.
Efter sin död 1815 obducerades hon av skallmätningsfixerade herrar i den franska vetenskapsakademin och hennes skelett, hjärna och yttre könsdelar fanns till beskådan på Musée de l’Homme i Paris ända fram till 1974.
Sartjiee Baartmanns öde blev tidigt en symbol för koloniala övergrepp på afrikaner, och att hennes kvarlevor skulle få komma hem var en av de första frågorna på agendan i det pånyttfödda Sydafrika efter apartheidregimens fall. Först 2002 begravdes Sartjiee Baartmann i den trakt som hon växt upp i.
Kechiches film fokuserar på hennes golgatavandring i Europa. Första stoppet är London, där Sartjiees ”partner” Hendrick Ceazar har satt ihop en freakshow där den ”vilda” afrikanska kvinnan konkurrerar om uppmärksamheten med dansande björnar och dvärgar. Föreställningens höjdpunkt är när publiken får komma fram och klämma på rumpan. Sartjiee fräser och klöser mot publiken. Sen går hon hem och sätter på sig sina vanliga kläder och dricker whisky för att orka gå in i buren en gång till.
Det är det mest beklämmande, det som Kechiche verkligen kommer åt; de flesta av hennes samtida brydde sig kanske inte så mycket om teorierna om att hon var den felande länken mellan apa och människa. Men många – och, mest tragiskt, Sartjiee Baartmann själv – hade något att tjäna på att illusionen upprätthölls.
Föreställningen blir en skandal i London, Sartjiee Baartmann förhörs om hon verkligen medverkar av egen fri vilja (här är det även lätt att associera till samtida fenomen som trafficking). När Ceazar dras inför domstol av Afrikanska institutet får han kalla fötter och säljer henne till den franske björntämjaren Regu. I Frankrike väntar den totala förnedringen. ”La Vénus hottentote” visas upp som kittlande exotisk sexleksak i privata salonger. När socitéteten tröttnat återstår prostitution.
Abdellatif Kechiche tar, precis som i den lite gemytligare genombrottsfilmen Couscous gott om tid på sig. Estetiken känns igen, med långa tagningar och en strävan bort från att klippa fram tempot i redigeringsrummet. Istället låter Kechiche kameran gå och visar Sartjiees vardagsögonblick; realtidsbilder av hur hon klär på sig, klär av sig, tar ännu en hutt whisky. Många och långa är scenerna som utspelar sig på krogar i London, där Sartjiee sitter med Ceazar och stirrar framför sig i en klaustrofobisk miljö som målad av Hieronymus Bosch; man kan nästan känna spritångorna och kroppslukterna. Det är ett omständligt men effektivt sätt att försätta publiken i samma slags uppgivenhet som Baartmann antagligen kände under sina sista år i livet. Hade hon rest sig upp och gått hade hon ändå inte haft någonstans att ta vägen.
Det sävliga, naturalistiska tempot under nära tre timmar hade dock behövt balanseras upp med aningen mer intensitet – i huvudrollen finns amatören Yahima Torres, hon gör en storartad insats men har ett väl tungt ok att bära. Först under eftertexterna och de dokumentära bilderna på hur Baartmanns kropp landar i Sydafrika blir jag riktigt berörd.
