Betyg: 3 av 6

Att det är frågan om så kallad storfilm framgår redan på förtextstadiet: det syns på det klassiska typsnittet och det hörs på violinerna som ackompanjerar det.

Simon och ekarna lär ha kostat 60 miljoner kronor och är därmed den fjärde dyraste filmproduktionen i vårt lands historia. Det förpliktigar dock till mer än storvulna svepgester av det slag som serveras generöst i Lisa Ohlins filmatisering av Marianne Fredrikssons vida älskade roman.

Berättelsen tar sin början i slutet av 30-talet. Det är svensk västkustlandsbygd, det är hårt arbete och fötterna på jorden och det är i den miljön som Simon Larsson, tio år, inte känner sig hemma.

Liksom tjuren Ferdinand på julafton håller han helst till i sin ek där han – uppfylld av suset i trädkronan och med inspiration från molnen som svävar högt däruppe – drömmer sig bort till främmande, spännande platser. Han föredrar att läsa de böcker mamma förser honom med framför pappas pojkuppfostringsmetoder: boxning, rodd och snickeri.

Det är en närmast arketypisk konflikt som spelas upp: sonens vägran att gå i faderns fotspår, pojken som ständigt smiter undan från förpliktelser och förväntningar och slits itu av skuldkänslorna som pappas besvikelse genererar. Den storvuxne, valkhandade mannens avgrundssuck. Det är den konflikt som Tomas Bannerhed så obarmhärtigt skickligt skildrar i sin Augustbelönade romandebut Korparna.

Lisa Ohlin gör det också bra och här kompliceras det hela ytterligare när Simons vän Isak flyttar in som fosterbarn i familjen och småningom blir den son som fadern alltid önskat sig.

Vad är det då som räknas: blodsband eller själsfrändskap? En pappa är en pappa är en pappa … men om det senare visar sig att pappan inte alls var en pappa i ordets biologiska betydelse – vad blir han då? Ett intet? En svikare? En som försökt göra rätt?

Det är intressanta frågor. Inte nya, men eviga och ständigt aktuella – oavsett hur långt vi kommit i dagens progressiva diskussioner om faderskap, föräldraskap och familjeformer.

Men Simon och ekarna handlar om så mycket mer och försöker famna så väldigt mycket mer. Såsom den svenska undfallenheten mot nazisterna under kriget. Den skamligt utbredda antisemitismen under samma tid. Musikens själsförlösande krafter. Föraktet för boklig kunskap hos kroppsarbetare. Hur trauman föder självhat. Skillnaden mellan galenskap och bottenlös sorg. Mellan erotik och kärlek. Hur kärlekens kraft förenar, överbryggar, läker sår. Förlåtelse.

Det blir alldeles för mycket. Och detta alldeles för myckna gestaltas i alldeles för utslitna visuella schabloner såsom dubbelexponeringar som med plågsam tydlighet visar hur Simon i fantasin svävar bort i en helt annan verklighet än den hans kropp befinner sig i, till exempel.

Eller hur ovan nämnda ”musikens själsförlösande krafter” avspeglas i en lyssnande människas ansikte som liksom ska förlänas ett skimmer som vi egentligen inte ser men läser in i de slutna ögonen, de släta kinderna och den gåtfullt leende munnen eftersom vi vet att vi förväntas se det. Skimret.

Jag ser inte skimret. Istället ser jag bling-bling. Tomt skrammel. Jag ser att det här är en film som vill oerhört mycket men inte lyckas ro hem mer än hälften. Jag ser, i likhet med Jonas Holmberg på FLM, en film som siktar på en Oscar genom att checka av varenda obligatorisk ingrediens (bland andra episka släktöden, nazister och lokalfärg) men aldrig lyfter till den nödvändiga kvalitetsnivå som krävs av en vinnarfilm.

Det är synd. Inte minst för att det börjar så bra och fungerar väl så länge Simon är en drömmande tioåring som gestaltas med bravur av Jonatan Wächter. Innan allt det där andra, alldeles för myckna kommer in i sällskap med Bill Skarsgård.