Betyg: 2 av 6

Prinsessan Lillifee är en oändligt snäll och söt prinsessfe som älskar sin skära gris Plutten för hans färg och som fnittrar förtjust medan hon sprider skärt glitterstoft över det mesta i det land vid namn Rosarike som hon styr med sin späda hand. Hon har kökspersonal i musgestalt som steker pannkakor åt henne och en tillsynes oändligt djup garderob fylld av ett oändligt antal skära kreationer med lika många matchande diadem och skor.

Filmens tunna story går ut på att småfolket i Rosarike är missnöjda med de feer som i stället för att hjälpa dem mest ställer till med ofog. Det blir prinsessan Lillifees uppgift att skapa sämja mellan feer och folk.

Vi vuxna i publiken suckar uppgivet medan flickor i fem- till åttaårsåldern, suckar hänfört. Ty detta är som en gigantisk cellofanpåse fylld med läckra godisar, söta och lättuggade, men knappast hälsosamma i längden.

Även om jag inte tror att någon tar direkt skada av denna bagatell, tycker jag illa om den rena, bokstavligt skära, spekulation som ligger bakom. Ge bara barnen vad de vill ha (och redan får i överflöd via barn-tv-kanalerna) och femdubbla det så kommer stålarna att rassla in! En och annan melodi räddar filmen från bottennotering.