Betyg: 5 av 6

1956 var Marilyn Monroe fast besluten att presentera världen för en artistiskt mogen aktris. Enligt denna plan äntrade hon, ihop med bland andra maken Arthur Miller och den Stanislavskij-skolade teaterlärarinnan Paula Strasberg, brittiska Pinewood Studios för att spela mot och regisseras av Laurence Olivier, handplockad (och ersättbar) av MM. Denna film bygger på en dagbok signerad Colin Clark, som via sin högvälborna familj fixade ett jobb som hjälpreda på inspelningen och helt kort kom den blonda ikonen en bit inpå livet. Resultatet, om än med bitvis tveksam sanningshalt, överglänser faktiskt den ganska stela komedi som den gången kom ut av det hela, Prinsen och balettflickan.

Skådespeleriet är i toppklass. Michelle Williams ger Monroe precis rätt blandning av plågad celebritet och daltad satunge medan Kenneth Branagh som en lika plågad Olivier äntligen får spela honom han nog gärna velat vara –och gör det i Oscarsklass. Resten av sällskapet lyser, hela vägen ner till birollerna.

Ihop med en nypa salt är det storartad underhållning och kanske just den The King’s Speech-uppföljare som 2012 nog gärna vill ha.