Betyg: 5 av 6

Res bort, kom hem. Att en i filmberättelser återkommande ingrediens är misstänkt lik en resebyråslogan är föga förvånande. En dramaturgisk kurva ska gärna innehålla en personlig utveckling hos rollfigurerna, och i filmsammanhang kan resan utgöra både kurva och visuell krydda.

Det är förstås lätt att falla ner i klyschgrytan när man ger sig på en så beprövad modell, och man kan väl säga att de som har lyckats bäst, filmer som Lost in translation, utmärks av att utvecklingen hos personerna mer handlar om antydningar än given insikt.

Miss Kicki (August) är en småsupande kvinna någonstans över 40 som efter en längre utlandsvistelse kommit hem till Sverige. Med några kamerasvep över en stökig oinbodd lägenhet, en födelsedag firad ensam med rödvinsglaset, flörtiga videosamtal med en taiwanesisk affärsman, fångar Håkon Liu Kicki: ensam, sliten med hopp om något annat i livet.

Tonårssonen Viktor (Palmell) bor med sin mormor och Kicki nappar på mammans födelsedagserbjudande om att resa med honom för att bättra på relationen, men med det egentliga syftet att åka till Taipei och träffa affärsmannen.

Resultatet blir att mor och son utforskar den taiwanesiska storstaden på var sin hand, med nav i det lopphotell där Kicki super till med personalen. Viktor lär känna den jämnårige smågangstern Didi (River), som liksom han har en trasslig föräldrasituation. (Värt att notera för svenska regissörer: det är befriande att barn med dålig mamma för en gångs skull inte idoliserar sin från varande pappa).

Det är just Lost in translation som inställer sig när jag ser Lius strålande debut. Inte för att det intrigmässigt finns några nära kopplingar även om båda filmerna till stor del utspelar sig på asiatiska hotell. Nej, det är något med stämningen, som hos Liu byggs upp av Fredrik Viklunds melankoliska musik; av ursnyggt komponerade miljöbilder från ett neonblinkande Taipei; av karaktärer med ljusglorior mot en nedgående sol och ett samspel mellan dramats huvud- och bipersoner präglat av subtila antydningar och få svar. Det senare gäller i synnerhet vänskapen mellan Viktor och Didi som Liu saktar låter växa mot något annat. Det räcker med ett par minuter för att utnämna det till det finaste manliga förhållandet i svensk film… någonsin?

Antydningarna kommer delvis av att Miss Kicki utspelar sig utomlands, och kommunikationen ofta består av stolpig engelska eller blickar i lägen där manusförfattare i nio fall av tio trycker in för mycket prat. Men den svenska dialog som finns – annars det största problemet i svensk relationsfilm – är i sin enkelhet mycket bra. Det beror på personkemin mellan Palmell och August samt manusförfattare Alex Haridis lyhördhet för realistiska samtal; de är varken tillkämpat vardagliga eller teatrala.

Huruvida mor och son till sist finner varandra, kommer hem, får vara osagt.

För den underbara stämning som präglar Miss Kicki för tankarna till en helt annan resebyråfloskel: det är resan som är målet.