Gil (Owen Wilson) är ännu en amerikan i Paris, helt rätt plats för någon med romanskrivande i tankarna. Men han känner sig icke desto mindre obekväm. Möjligen beror det på ressällskapet: tvära svärföräldrar och shopoholiserad, ytligt pladdrande fästmö (Rachel McAdams). Men han besväras också av nostalgiska drömmerier. Hur mycket bättre, mer levande och spännande, var inte allting under Hemingways och Fitzgeralds parisiska 1920-tal?

Sagolikt nog uppenbaras en tidsmaskin i form av en veteranbil på ett öde torg vid midnatt: Gil transporteras tillbaka till ljuva nätter med sprakande kalas i lag med Scott och Zelda, Pablo och Gertrude och alla andra man (och han) har läst så mycket om. Allt är underbart. Hemingway talar om mod och sanning, Salvador Dalí talar om noshörningar. Att leva i det förgångna framstår som en alltmer oemotståndlig möjlighet.

Raskt tvingas vi dock att konstatera att Midnatt i Paris inte har något speciellt att berätta om vare sig nu eller då, eller om Paris heller för den delen. Den är en serie sockersöta tablåer på temat fåfängliga drömmerier kontra konkreta tillfällen framför den egna näsan: spröd och förgänglig som en snöflinga på en nyrostad kastanj en februarisöndag i Jardin de Luxembourg.

Woody Allens filmskapande är numera i allt väsentligt en ambulerande verksamhet – han mottar erbjudanden om att filma förmånligt i olika städer där man hoppas på litet stjärnglans och goodwill. Och han bedyrar i intervjuer hur mycket han älskar just Paris. Reservationslöst, som det verkar. Men det handlar knappast om någon djupgående kärlek som omfattar vårtor och allt. Inga vårtor – alla dessa strejker som gör en galen! – står att upptäcka. Filmen är inledningsvis en turistbroschyr med dialog för att sedan övergå i en hastig, guidad vandring genom souvenirbutiken.

Är det sevärt? Själv gäspar jag mycket och länge mellan enstaka förnöjsamma småleenden. Men den korta scenen där Dalí, suveränt porträtterad av en inspirerad Adrien Brody, avhandlar just noshörningar, är, å andra sidan, rent ljuvlig och omistlig. Oförmodat får filmen en resonans, en substans.

Så mycket smärtsammare är det då för en inbiten beundrare att konstatera att den kringresande Woody Allen så länge och så ofta har velat så litet. Men man vet ju att det plötsligt kan komma en Match Point eller en Vicky Cristina Barcelona, och så är allt bra igen. Här trampar han konstnärligt vatten.