Betyg: 6 av 6

I mitten av 70-talet myntades begreppet ”den skämtfria humorn” för ett stillsamt, ständigt närvarande vansinne i en tv-serie. Inga punchlines, inga inbyggda skämt, bara en mild absurdism som älskades av somliga och hatades av andra. Det var Carl-Johan De Geer och Håkan Alexandersson som beskrev Tårtan med dessa ord och de kan mycket väl återanvändas i beskrivningen av Aki Kaurismäkis senare filmer, inklusive Mannen från Le Havre.

Men till skillnad från De Geer och Alexandersson använder Kaurismäki den skämtfria humorn för att berätta något betydelsefullt om vår samtid. Om vikten av att vara en god människa, att visa civilkurage och våga vara olydig mot myndigheterna när så krävs. Och så krävs när skoputsaren Marcel Marx en dag träffar Idrissa, flyktingpojken från ett afrikanskt land som är på väg till släktingar i London men fastnat i Le Havre och hotas av omedelbar utvisning.

En intrikat katt-och-råtta-lek drar i gång: poliskommissarie Monet, med klassiska noirattribut som trenchcoat, hatt och sorgsen men uppmärksam blick, jagar Marcel och dennes hjälpsamma grannar och vänner. De maktlösa håller lojalt ihop när det gäller att bistå en ännu maktlösare.

Le Havre är inte bara en transitstad för flyktingar, där det finns ”fler födelseattester än fiskar i havet” som någon uttrycker saken, utan även en filmstad.

Det är härifrån Jeans pråm i Jean Vigos klassiska svartsjukedrama L’Atalante lägger ut. Det var här Jean Gabin som desertör gömde sig i Marcel Carnés Dimmornas kaj. Och det är hit de älskande på Pont-Neuf längtar i Leos Carax film från 1991.

Le Havre är staden där ingen stannar länge. Utom de fårade invånare som i Kaurismäkis film framstår som en utdöende, udda art, boende i slitna kvarter av den potentiellt pittoreska typ som brukar gentrifieras. (Just de här husen rivdes dock direkt efter filminspelningen.)

Dessa gestalter framstår som reminiscenser från ett förflutet då åtminstone den lilla världen var mer human, då grannskapet och medmänniskorna tycktes vänligare. Då solidaritet ännu inte blivit ett skällsord. Nostalgiskt trams? Inte alls. Kaurismäki utgår ifrån ahistoriska miljö- och karaktärsschabloner, låter dem möta en brutal samtida verklighet och skapar därmed en modern saga. Det goda och det onda samexisterar, liksom det vackra och det fula – och det är vi som genom våra dagliga beslut och handlingar avgör vilket som ska få dominera.

Med sin skämtfria humor, omisskännliga visuella estetik och tematiska humanism bidrar åtminstone Kaurismäki till att göra världen lite godare och lite vackrare.