Betyg: 4 av 6

Den 7 juli 2005 exploderade bomber på tre tåg i Londons tunnelbana, och en fjärde på en buss vid Tavistock Square. Idag vet man att 52 människor dog. Men innan alla identifierats tapetserades den brittiska huvudstaden med foton på saknade.

Elisabeth (Brenda Blethyn) ser tv-sändningen från Tavistock Square hemma på ön Guernsey. Hon ringer sin dotter Jane i London men kommer bara till telefonsvararen. I panik reser hon till London och lyckas bli insläppt i dotterns lägenhet. Hon vandrar runt mellan polisen och sjukhusen.

Snart korsas hennes vägar av en annan förälder, fransk-afrikanen Ousmane (Sotigui Kouyaté) som söker sin son Ali. Det kommer fram att Ali och Jane var ett par, och tog lektioner i arabiska. Elisabeth tolkar detta som att Jane blivit manipulerad att konvertera till islam. Hon ringer hem till sin bror och snyftar att det kryllar av muslimer.

Rachid Bouchareb (Infödd soldat) använder terrorattacken som en fond för att visa hur självmordsbombarnas agerande blottlade de fördomar och rädslor som puttrade under ytan i Storbritannien. Men också hur en krissituation tvingar människor att närma sig varandra. Han tar sig an historien från andra håll än de förväntade, som när Ousmane verkar bli fast hos polisen, men kommissarien själv visar sig vara både fransktalande och muslim.

Brenda Blethyn är fantastisk som vilsen och orolig mamma. Hennes och den försynte Sotigui Kouyatés möte är det som lyfter London River.