Betyg: 3 av 6

När nu Socialdemokraterna producerade ännu en ny partiledare bakom lyckta dörrar, beskrevs han genomgående som en pragmatiker i medierna. Vilket låter sympatiskt. Men pragmatiker till skillnad från vad? Principfast?

En pragmatisk politiker tvekar inte att vända sin kappa om opinionsläget så kräver och formulerar inga kontroversiella ståndpunkter med mindre än att det redan blåser kraftig vind i ryggen.

Följaktligen är Stefan Löfven, den gamle fackbasen som bekämpade låglönepotter i avtalsrörelsen, numera övertygad feminist (punkt slut). Något annat vore otänkbart för en tvättäkta pragmatiker. Men så har man heller aldrig hört honom åberopa Margaret Thatcher, västvärldens första kvinnliga regeringschef, som föredöme.

Det gör däremot Annie Lööf, nytillträdd partiledare för Centern. Men det är svårt att tro att hon faktiskt menar allvar, om hon nu verkligen är klar över vad det skulle innebära: att man är beredd att strida hårt för sin övertygelse, och att man är beredd att möta ett nederlag om väljarna så beslutar. Men även om Thatcher aldrig förlorade ett val som partiledare, är hennes förhållningssätt till politiken helt enkelt inte särskilt modernt.

Så varför är det idag premiär på en film om Margaret Thatcher? Jag önskar att jag kunde ge er ett övertygande svar. Och jag önskar att Järnladyn, regisserad av Phyllida Llloyd (känd från Mama Mia) vore litet frikostigare med ledtrådar. Politik är filmen – paradoxalt nog, kan tyckas – inte särskilt intresserad av, hur som helst.

Tidpunkten är ungefär nu. Vi blickar alltså bakåt, från den åldrade och periodvis aningen vimsiga baronessan Thatchers utsiktspunkt. Men blickarna riktas i allt väsentligt mot privatlivet: hur Dennis friar till Margaret och försäkrar att det är just hennes politiska ambitioner han har förälskat sig i (en illa regisserad scen som tangerar dålig buskis), hur Dennis och andra familjemedlemmar icke desto mindre beklagar sig när Margaret faktiskt ägnar politiken stort engagemang, och så vidare. Tanken här är kanske – troligen – att avslöja hur yrkesmässiga framgångar betingar ett pris i familjelivet, men frågan är väl om just någon hade föreställt sig något annat.

Vi får även se hur gubbighet och grabbighet lägger hinder i Margarets väg genom hela den långa och lysande karriären, hur hon motas ut ur salongen för att skvallra med damerna medan männen talar allvar över en cigarr efter middagen. Hon är inte road. Men så snart det blir ofrånkomligt att något litet beröra själva politiken, slirar filmen in i collagets töcken och blandar dokumentära och fiktiva bilder av upprörda folkmassor, visar argsinta ansikten som trycks mot bilfönster. Man hör slagord, och det framgår att Thatcher var och är omstridd. Avskydd på sina håll. Men inte varför. Inte på riktigt.

Detta är särskilt ironiskt med tanke på en nyckelscen som utspelar sig tidigt i filmen. Den gamla Margaret träffar en läkare som pjoskar med henne, frågar hur hon känner sig, varpå den före detta premiärministern brister ut i en rungande harang om att folk nu för tiden bekymrar sig alldeles för mycket om hur de känner sig och alldeles för litet om vad de tänker. Idéer! Det är idéer som sätter världen i rörelse.

Så talar järnladyn, men den järnfattiga filmen är orubbligt fixerad vid hennes känsloliv: framför allt hur det känns att vara gammal och förvirrad när man en gång var kraftfull och glasklar.

Den näst största rollen är maken Dennis, som i berättelsens nu har varit död i åtminstone ett halvdussin år och som existerar blott i den dimmiga damens frekventa hallucinationer. Deras trätande inne i hennes eget huvud blir snart tjatigt, öppnar aldrig upp några nya perspektiv. Själv blir jag minst lika trött på hans ideliga uppdykanden som hon.

Och den Oscarnominerade Meryl Streep? Jodå, hennes porträtt är utsökt känsligt och nyansrikt, rörande. Därigenom blir Järnladyn ofrånkomligen en smeksam hyllning till en kavat kvinna som aldrig väjde för en konflikt.

Men var det okej att dra in skolmjölken?

Veckans filmer