Webb-tv
INVICTUS berättar den inspirerande sanna historien om hur Nelson Mandela (spelad av Morgan Freeman) tillsammans med kaptenen för Sydafrikas rugbyteam (spelad av Matt Damon) försöker ena landet.
Betyg: 4 av 6
Clint Eastwood etablerar skickligt Sydafrikas skilda världar redan i inledningsscenen. På ena sidan om vägen spelar vita, välklädda spelare rugby, på den andra spelar svarta pojkar fotboll barfota. Apartheiden är officiellt avskaffad, men segregationen består. Hur ska den 1994 nytillträdde presidenten Nelson Mandela kunna bygga sin regnbågsstat?
Med snitsigt manipulerade reportagebilder presenteras Morgan Freeman som Mandela, av sina anhängare kärleksfullt kallad Madiba, hans klannamn. Ja, för vem skulle kunna spela Mandela bättre än Freeman, bortsett från Mandela själv? Freeman har spelat allt från ängel till Gud så det var klart att Mandela stod på tur. Och det gör han förstås alldeles lysande. Han är något längre än förebilden, men blicken, lätt avsmalnande, är den rätta. Accenten och kroppsspråket sitter perfekt. Det är så bra att ögonen tåras på mig när han svär presidenteden.
Filmens dubbla underdog är det sydafrikanska rugbylaget Springboks som består av vita afrikander, med undantag för en svart spelare. Det var afrikandernas parti som på sin tid införde apartheiden. Inte nog med att de är hatade, Springboks råkar också vara ett riktigt svagt lag, som nästan alltid förlorar. Svarta, i den mån de besöker deras matcher, brukar heja på motståndarna, allra helst engelsmännen.
Med Mandela vid makten vill det helsvarta nationella idrottsförbundet avskaffa Springboks och bränna upp lagets gröna och guldprydda tröjor. Men Mandela tänker annorlunda. Inför det stundande VM i rugby som ska äga rum i Sydafrika 1995 bestämmer han sig för att man ska satsa på Springboks och göra dem till ett nationellt lag istället för bara afrikandernas, under parollen ”One team one country”.
Clint Eastwood låter oss följa processen steg för steg, hur Springboks får åka ut och spela med barnen i kåkstäderna, rådbråka den nya nationalsången, besöka Robben Island, där Mandela satt fången i 18 år, medan presidenten i sin tur tampas med sin familj och sina svarta underlydande som har svårt att förstå hur han tänker.
Någon verklig motståndare har Freemans Mandela inte. Matt Damon som Springboks lagkapten François Pienaar är inte svårövertalad. Spelarna grymtar lite, men är i det stora hela också vänligt inställda till Mandela. Där tycker jag Eastwood tassar lite för mycket på tå.
Enda verkliga hotet är ett eventuellt attentat mot den nya presidenten, som vägrar att låta sig kuvas av sina säkerhetsvakter.
Sista delen av filmen får vi följa lagets i filmer om sport vanliga väg i med- och motgång genom olika kvarts- och semifinaler till slutmålet, matchen mot det fruktade nya zeeländska laget All Blacks.
Rugby är tyvärr ingen vidare filmisk sport. Gång på gång upprepas bilden av något som närmast liknar en massbrottning uppifrån och underifrån. Killarna är jättekraftiga och Matt Damon måste ha lagt på sig tjugo kilo för att få sådana lår. Hans viktuppgång är det som imponerar mest, för skådespelarmässigt har han inte mycket att göra.
En spelfilm om Mandela med Freeman i rollen har varit på gång länge, men av olika skäl inte blivit av. Det blev Invictus istället. För den handlar förstås inte om det sydafrikanska rugbylaget egentligen, utan är just en hyllning till Mandelas geni som politisk ledare – hans mod att bryta med invanda tankemönster, gå emot uppdämda hämnd- och vedergällningsfantasier för att istället leda känslorna i nya fåror mot en försoning, som ingen kunde föreställa sig.
Fotbolls -VM i Sydafrika invigs 11 juni. Om den nuvarande presidenten Jacob Zuma kommer att kunna utnyttja evenemanget för att ena en fortfarande delad nation återstår att se.
