Webb-tv
En ny romantisk komedi från gänget bakom “Sommaren med Göran”. Karriärcoachen Sven har tröttnat på att hjälpa alla andra att byta liv.
Betyg: 4 av 6
Romantisk komedi och feelgood är vi väl sådär på i Sverige med undantag av ungefär en filmare per generation. På 70-talet var det Lasse Hallström och på 90-talet paret Måns Herngren–Hannes Holm som fick till det. Ett par bubblare har det också funnits, och finns.
Peter Magnusson är en, han regisserar inte men skriver och gör huvudroller. Han gjorde det häromåret i Sommaren med Göran och han gör det nu igen i En gång i Phuket.
Magnusson har redan själv gått ut och antytt att nya filmen är bättre än vad han tidigare gjort. I detta har han rätt. Han uttalande visar också att han inte tycks nöja sig med att ligga på medel, trots förra filmens publiksiffror på över en halv miljon. Det ska han ha heder för.
Och filmen då? Jodå, den är inte helt ute och reser. Det handlar om karriärcoachen Sven vars eget torftiga liv mest står och stampar på samma ställe. En god väns tragiska frånfälle får honom att styra kosan mot Phuket för att få perspektiv och kanske också skriva något. Med på den thailändska paradisön finns flummiga norskan Gitte, stollige George som hyr ut bungalows och ett gäng tjejer som har en vecka för sig själva innan deras killar gör dem sällskap och då hinner Sven trassla till det med en av dem.
Det är romcom-feelgood av bekant mått med intet nytt. Lite sängkammarfars kunde kanske skippats. Annars ganska trivsamt, ganska mycket tack vare Peter Magnusson. Som typ påminner han mig ibland om Albert Brooks, en amerikansk veteran som trots att han är lite i skuggan av Billy Crystal och Woody Allen hör till samma judisk-amerikanska tradition. Huruvida Magnussons själv vurmar för sådana humorister vet jag inte, men det är i det lätt neurotiska han är som bäst, gärna med en dominant mor som brer ut sig, vilket Grynet Mollvig roligt gör här.
Bubbla på, Magnusson. Det går inte åt fel håll.
