Betyg: 5 av 6

Bland samtida amerikanska filmfenomen som HBO, 3-D och massvis av titlar följda av tvåor och treor står producenten Judd Apatow ut som en gemytlig kvartersbutik bland alla supermarkets. Här saluför han en personlig mix av pigg, prillig och påhittig vuxenkomedi, lika distinkt som 30-talets Capra, 50- och 60-talets Billy Wilder eller 70-talets Woody Allen. I filmer som Supersugen, The 40-year-old virgin, På smällen och Dumpad har han oftast haft killar i fokus men här är det tjejernas tur.

Att Apatow bad Kristen Wiig om att både spela huvudroll och skriva (ihop med Annie Mumolo) visar bara det på exceptionell fingertoppskänsla. Wiig, som just nu gör stor lycka i Saturday Night Live, har redan synts i sköna cameoroller i både Dumpad och På smällen. Häromveckan dök hon upp på svenska biodukar i Paul, som den strikt kreationistkristna lanttösen Ruth, som efter att ha diggat Darwin strax börjar svära som den råaste sjöbuse. En komedienn med ytterligheter, kan vi lugnt kalla henne.

I Bridesmaids iklär hon sig tillfredsställande och ganska omedelbart Meg Ryans stass (utseendemässigt kunde de nog vara systrar) men här finns betydligt mindre sötma och desto mera syra än i Kate & Leopold eller Sömnlös i Seattle. Annie (Wiig) har en torftig tillvaro efter det att hennes lilla bageri har gått i konkurs och pojkvännen dumpat henne. En lös förbindelse med självgode knölen Ted (Jon Hamm) leder ingenvart. Ett nödtvunget brödjobb i en juvelerarbutik där Annie förväntas sälja ringar åt sötsliskiga par strör bara salt i sår. Hon tvingas dela lägenhet med ett hjärndött brittiskt syskonpar (Matt Lucas och Rebel Wilson). Enda stadgan utgörs av bästisen Lillian (Maya Rudolph). Som nu ska gifta sig. Och Annie ska vara första brudtärna.

Tärnorna är inalles fem; cyniska Rita, naiva Becca, stridsvagnen Megan och perfekta Helen kompletterar kvintetten. Med Helen skär det sig direkt och en bitter rivalitet ihop med några olyckliga omständigheter sätter Annies sociopatiska sidor i full blom. Hon ger gänget en svår matförgiftning strax innan man ska prova klänningar. Hon överdoserar piller och sprit under en flygresa till Las Vegas. Det vill sig inte riktigt för Annie. Till vår stora glädje.

Det som gör Bridesmaids så lyckad är i mycket det den inte är; en Bridget Jones, en Baksmällan, en Sex and the city eller en romcom (trots en snäll polis som noterar Annies trasiga baklykta). Posterns rosa färger karaktärsmördas befriande genom hela filmen. Rollbesättningen är superb i varje biroll (inklusive fina Jill Clayburgh som Annies mamma).

I centrum står Kristen Wiig, roligare än ett koppel apor. Bäst är hon i passiv-aggressiva sammanhang, mera så än i slapstickutgåva. Porträttet av vänskapen med Lillian skall också rosas. Det målas, mitt i allt tjofräs, i intimt nyanserade linjer.

Behöver jag säga hur varmt jag rekommenderar Bridesmaids? Till tjejer och killar. För Wiig och Apatow sätter sig över genusgenrer. Tamejfanken om inte rentav Ulf Brunnberg gärna skulle se den här på sin manskanal…

Så bra är den faktiskt.