Betyg: 6 av 6

I den långdragna filmpolitiska genusdebatten utgör Apflickorna det slutgiltiga beviset på att kreatörer av kvinnokön tillför något annat än de av manskön och att kvotering är ett sätt att få fram detta, eller dessa, filmspråk.

Lisa Aschans långfilmsdebut, skriven tillsammans med Josefine Adolfsson, blev det femte och sista projektet inom Filminstitutets så kallade Rookiesatsning som stöttade billiga filmer av oetablerade regissörer. Denna slutpott öronmärktes för en kvinnlig regissör.

Resultatet är fullständigt unikt i svensk film: en hårdkokt och estetiskt helkonsekvent kärlekshistoria och maktkamp mellan två unga tjejer i stallmiljö. Emma kommer som ny i voltigelaget där Cassandra är drottning. Voltige är en fysiskt och mentalt extremt krävande sport där man gör gymnastiska övningar på ryggen av en galopperande häst och Cassandras första replik till Emma är ”Är du rädd?”. Därefter tar hon henne i träning och för varje benknäckande yogaövning snärjs Emma hårdare i Cassandras våld.

Det blir en styrkemätning som man väntar sig ska flippa ur, explodera och börja vråla när som helst men tvärtom förblir intensiv, tyst. Kampen pågår ständigt, under den strängt disciplinerade ytan, och kan avläsas i hårdflätade frisyrer, blickar som aldrig viker och enstaka ord vars verkliga innebörd vi hålls i ovisshet om.

Lika avskalat är bildspråk och ljudspår: extrema närbilder, kort skärpedjup och nästintill total avsaknad av musik skapar en minimalistisk estetik som passar tematiken perfekt. ”Man ska aldrig visa vad man känner, då blir man bara sårad” förklarar Emma sammanbitet för sin yngre syster när denna berättar om sin olyckliga kärlek.

Själv har hon rationaliserat bort den svaghet som kärlek, ömhet och närhetslängtan innebär och reagerar vare sig när Cassandra eller en ung trånande man gör närmanden. Endast den hårt lydnadstränade hunden kan hon tillåta sig att kela med, men bara när den själv vill – för gosning kan man inte betinga fram med hjälp av en dressyrklicker.

Som framgått är Apflickorna ungefär så långt ifrån en konventionell berättelse om hästtjejer man kan komma. I stället är det, som Lisa Aschan själv nämnt i intervjuer, westerngenren som inspirerat såväl tematik som bildspråk och även gör sig påmind i scenografiska blinkningar: kaktusar, jeans och djurhudar.

Om westernromanen är, eller åtminstone förr var, pojkmotsvarigheten till flickornas hästböcker kan man se filmen som ett medvetet erövrande av en manlig sfär, där Emma och Cassandra inte beter sig som vi förväntar oss av två unga väninnor på film. De vet sitt värde – som inte har någonting med att behaga andra att göra – och de vet att förmera det genom träning. De använder sina hårt disciplinerade kroppar som verktyg i en kamp om toppen. Och det är enbart den bästa som räknas; bara en kan överleva en duell.

Som en parallell tråd löper berättelsen om Emmas lillasyster Sara som för en helt annan kamp. Hon är åtta år, djupt förälskad i sin äldre kusin och försöker med hjärtskärande medel vinna hans hjärta. Resultatet blir närmast en parodi på traditionell kvinnlig underkastelse som framstår just så tragisk som den verkligen är men som man sällan höjer ett ögonbryn inför eftersom man är så van vid åsynen av ålande unga flickor i leopardbikini.

Tro mig – Apflickorna hade inte kunnat göras av en man. Och inte heller av någon annan kvinna än Lisa Aschan, för den delen.