Betyg: 2 av 6

Efter att ha sett En enda man om ett lika passionerat som allvarligt kärleksförhållande mellan två män är det svårt att överhuvudtaget ta till sig den här filmen. Här är de två huvudpersonerna Steve (Carrey) och Phillip (McGregor) närmast parodier på fjollor, samtidigt som det understryks att historien är sann. Meningen är förstås att vi ska skratta, men det gör man inte.

Jim Carrey gör ännu en variant på sin advokatroll från Liar Liar, denna gång som skamlös bedragare och skenhelig familjefar, han har hela tiden vetat att han är bög.

När han äntligen kommit ut ur garderoben fortsätter han att bedra världen för att kunna leva sitt extravaganta gayliv. Så till den grad gör han det att han hamnar i fängelse. Ett himmelrike förstår man – där alla kan bli avsugna.

I cellen möter han sitt liv kärlek spelad av Ewan MacGregor, lika sockersöt som oskuldsfull. Steve gör allt för att få ut dem båda ur fängelset och lyckas. Och bedrägerierna fortsätter, Steve låtsas utåt vara straight – Phillip som lyxhustru anar ingenting. På slutet görs ansatser till att sakta ned det uppskruvade tempot och försöka få något sagt, utan att det lyckas. Istället känns det som både Carrey och McGregor genom att ställa ut sina rollfigurer på det sätt de gör hela tiden flaggar till publiken att de minsann inte är gaya ”på riktigt” utan bara ”spelar” gaya. Förstår ni, förstår ni? Det är bara på låtsas! Därmed tar de också udden av hela historien – hur sann den än påstås vara.