Betyg: 3 av 6

Sarahs nyckel är baserad på den fransk-brittiska författaren Tatiana de Rosnays roman med samma titel. I berättelsen varvas två tidsplan.

Först är det samtiden, där den undersökande journalisten Julia beslutar sig för att skriva ett reportage om Vél d’Hiv-razzian 1942. I filmen spelas hon av Kristin Scott Thomas, alltid lika sevärd i sina roller. Vid razzian arresterades 12884 judar, varav 4051 barn. Merparten fördes till den parisiska cykelstadion Vélodrome d’Hiver, där de under ett antal dagar hölls fångna under omänskliga omständigheter för att sedan sändas vidare i döden.

Sedan finns också dåtiden, i vilken historien om Sarah berättas: en tioårig flicka, som för att rädda sin fyraårige lillebror från polisen i Vél d’Hiv-razzian låser in honom i garderoben och lovar att komma tillbaka...

En nyckelreplik i filmen är när en ung amerikansk bildredaktör förvånas över att det inte finns några bilder från Vél d’Hiv: Nazisterna var ju så bra på att dokumentera. Han får ett svar i stil med: Men det här var ju vanliga fransmän. Detta perspektiv, de franska medlöparnas skuld under kriget, har ofta förbisetts i heroiska skildringar av motståndsrörelsen.

Det är sant att historien om kriget måste berättas om och om igen för nya generationer – det gäller att inte glömma. Men det är också sant att detta kan avtrubba.

Sarahs nyckel tvingar tittaren att värja sig mot den ena uppslitande scenen efter den andra. Eländet har inget slut, ingen gräns. Så var det förvisso under kriget – men det är inte självklart enkelt att dramatisera. Här flödar känslorna verkligen över alla bräddar, i ännu högre grad i filmen än i romanen därför att bilder är så direkta, så påtvingande.

Mitt i alla våldsamma känslostormar påminns tittaren dock om nuets krassa verklighet i form av Apples massiva produktplacering med en hel rad närbilder på Iphone. Filmmediet har många sidor…

En charmerande detalj i filmen är för övrigt att Gisèle Casadesus, från Mina eftermiddagar med Margueritte, figurerar i en liten biroll.