Betyg: 3 av 6

Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Denna visdom brukar ibland tillskrivas björnen Bamse, ibland Pippi Långstrump, men vem som sade eller tänkte detta kan i just det här sammanhanget göra detsamma. För denna visdom är, hur som helst, den allt igenom bärande tanken i den osedvanligt renskrubbade och rättrådiga serietidningsfilmatiseringen av Captain Americas äventyr under det andra världskriget.

Här vankas även en ödmjuk och alls icke galen vetenskapsman som trots tysk brytning kraftigt avviker från stereotypen. Det är denne gemytlige och genomkloke humanist, spelad av en Stanley Tucci med blanka hundögon, som förlänar arméns klenaste rekryt vidunderliga superkrafter.

Spinkige Steven Rogers är nämligen förebildligt ädelmodig och tapper på alla vis, varför han förmodas kunna handskas ansvarsfullt med sin nya muskulatur.

Prestationshöjande kemikalier är alltså av godo så länge syftet är oegennyttigt. Och slutskedet av kriget utvecklas till en personlig uppgörelse mellan två dopade laboratoriekreatur, Captain America och den tyske ärkefiende som dessutom har asagudarnas energier på sin sida, medan Hitler och hela nazismen förvandlas till en obetydlig liten fotnot.

Det bullrar mycket och många saker går väldigt mycket sönder, men det hela växer aldrig till något mer än en föga oförglömlig övning i snygg och snäll retrofuturism, aningen platt trots 3D-glasögonen.