Betyg: 3 av 6

Julafton 1942. Att dygnet runt vakta en vägspärr utan att nånsin ens se skymten av en tysk är nednötande långtråkigt, så efter en blöt kväll i bunkern intill norska gränsen skidar två av de unga soldaterna genom skogen in i grannlandet för att få lite action. Utflykten bjuder dock mer av varan än önskat och leder till en räcka jakter, slakter och vendettor på hög militär nivå – även om fallet officiellt rapporteras som ”sex försvunna soldater”.

Manusförfattarna Johnny Steen och André Sjöberg fabulerar i Gränsen kring vad som hände några av de 300 svenska soldater som försvann under andra världskriget. Det är modigt. För det är naturligtvis ingen slump att de svenska krigsskildringarna är så få på bio – det är ett kostsamt, svårt och känsligt filmämne. Tillsammans med regissören Richard Holm har de skapat en hyfsat avskalad historia – utan stora bataljer, folkmassor och alltför kostsamma specialeffekter – som ändå nog så länge håller spänningen uppe. Därtill har man lyckats väl med den autenticitet i kostym och scenografi som är så viktig för dramer som utspelar sig i det nyligen förflutna. Ändå önskar jag att de vågat skala av ytterligare och i än högre grad koncentrerat sig på det drama som utspelar sig i och kring löjtnant Aron Stenström. Skildringen av rädslan och den bitande kylan i fält kontrasteras effektfullt mot kärleken och förhoppningarna hemma hos fästmön. Men det dramat slarvas bort dels i soldaternas alltför intrikata konflikter med rötter i finska vinterkriget, dels i en alltmer uppenbar förkärlek för tortyr och splatter.

På samma sätt skildras krigets inverkan på den enskilde soldaten intressant: Här ryms både längtan efter aktiv krigsföring – med allt det innebär av spänning och avlossade vapen – och kvalen efter den första dödade fienden. Men de nyanserna glöms sedan helt bort i den klichéartade bilden av Tysken: genomond, strykful och försedd med runda brillor.

Men Gränsen är ändå sevärd och ger mersmak. Det saknas ju knappast teman för svenska filmer om andra världskriget – frågan är vem som vågar ge sig i kast med dem nästa gång?