Det är lätt hänt att huvudet fylls av ljudet från kassapparater när man läser James Camerons meritlista. Terminator-filmerna, Aliens, Titanic – den 55-årige regissören ligger bakom några av filmhistoriens största publiksuccéer. Tillika är han känd som en arbetsledare med totalt tunnelseende, en maktfullkomlig visionär som pressar sina medarbetare till bristningsgränsen och bortom den.

Ändå har snacket inför hans nya film haft en skeptisk ton, ”kan det här verkligen funka?”.

Man har fruktat att Cameron nu en gång för alla gapat efter för mycket: råa marinsoldater med tunga vapen slåss mot blå utomjordingar med svans. Som rider på drakar. I flourescerande urskog och bland flytande berg. I nästan tre timmar - och alltihop i den senaste 3D-tekniken. Man fick ju ont i huvudet av bara tanken.

Filmen utspelar sig på planeten Pandora, där gruvbolag från jorden hoppas kunna tjäna en hacka men möter motstånd i form av planetens ursprungsbefolkning, de mystiska Na’vi. Marinsoldaten Jake (Worthington) får i uppdrag att infiltrera det blå folket, genom att låta sig hjärna kopplas till en avatar, en Na’vi-version av honom själv. Men ju mer han lär känna sina värdar, desto mer inser han att han står på fel sida i konflikten.

Det är ingen särskilt subtil allegori över amerikansk imperialism som Cameron tecknar, men filmen fungerar faktiskt alldeles strålande som hisnande helaftonsäventyr. Animation och film flyter samman till en enhet, vilket gör att de överdådigt fantasifulla miljöerna känns så verkliga att man kan ta på dem (med eller utan 3D-glasögon). Här finns också en fascinerande detaljrikedom, från flora och fauna till Na’vi-folkets språk, som Cameron specialbeställt av lingvister.

Visst har filmen brister – stereotypa skurkar, några logiska luckor och en tröttsam orgie i explosioner framåt slutet – men det förtar inte glädjen över att äntligen få upptäcka en julpremiär värd namnet. Framför allt är Avatar ett sant original som skänker välbehövligt syre till en biojul full av omtuggad skåpmat.