Betyg: 2 av 6
Det som skiljer Susanne Bier från andra nordiska regissörer är att hon vågar gå utanför utstakade gränser, låta det lilla livet speglas i det stora, placerar Danmark i världen så som hon gjorde i den starka Bröder, som ju handlade om konsekvenserna för en familj av Danmarks militära engagemang i Afghanistan.
Nya filmen börjar på ett fattigt barnhem i Bombay, som Jacob (Mads Mikkelsen) är föreståndare för. En dag kallas han hem till Köpenhamn. En rik företagare, Jörgen (Rolf Lassgård), vill ge en miljondonation till barnhemmet - men som det så småningom visar sig - under vissa villkor.
Här ser man starten på en spännande problematik, men tyvärr tappar filmen bort den för att istället förvandlas till ett inkrökt familjedrama efter att en dittills väl bevarad hemlighet avslöjas vid en bröllopsfest. Plötsligt ställs engagemanget för den egna familjen mot engagemanget för världens fattiga i olöslig motsats till varandra. Något som bara inte går att tro på.
Jag hade hellre sett en film om Jacobs utveckling från flummig backpacker till engagerad biståndsarbetare i Indien än att följa Jörgens kamp med sina inre och yttre demoner över det ständigt fyllda whiskyglaset. Rolf Lassgård får orera alldeles för mycket och alldeles för länge på bekostnad av inte bara Mats Mikkelsens figur utan även de båda kvinnorollerna, som helt hamnar i bakgrunden. Från ett lovande världsperspektiv dyker filmen rakt ned i ankdammen.
Anders Thomas Jensen är Danmarks just nu flitigaste manusförfattare med inte mindre än fyra filmer under ett år. Kanske ligger en del av förklaringen till misslyckandet där.
