Betyg: 6 av 6

En bit in i romanen ”Berättelsen om Pi” skriver författaren Yann Martel: ”Scenen är ofantligt stor, ljussättningen dramatisk, extranumren otaliga och budgeten för specialeffekter obegränsad. Det jag hade framför mig var ett vindens och vattnets skådespel, ett jordskalv för sinnena som inte ens Hollywood skulle ha kunnat iscensätta”. Det är precis tvärtom. Först nu, tack vare dataanimation och 3D kan Yann Martells roman iscensättas i sin fulla bredd, precis så dramatiskt, så poetiskt, så svindlande vackert som han inte kunde föreställa sig. Hur detaljerat författaren än beskriver Stilla oceanens många invånare, de plötsliga väderförändringarna och förhållandena ombord på den räddningsbåt där den 16-årige indiern Pi och den bengaliska tigern befinner sig, är det inte förrän jag ser det gestaltat på film som historien får verkligt liv.

Flygfiskar anfaller som galna gräshoppor, valar slår volter och hela havet blir en lysande trädgård i mareldens sken. Vatten och luft byter plats. Havet blir ett kosmos med fiskar och havsdjur som flygande stjärnor och planeter. Himlapällen förvandlas till ett flytande, myllrande, oändligt havsdjup. Den ena världen uppgår i den andra och bildar en magisk förening.

Sedan Yann Martels roman publicerades 2001 och vann det engelska Bookerpriset 2002 har den ena regissören efter den andra hoppat på och av projektet att göra film av boken som sålts i över sju miljoner exemplar. Men det var först Ang Lee som kunde göra romanen full rättvisa Huvudpersonen Pi Patel, som spelas av nykomlingen Surja Sharma, växer upp i en indisk djurpark, där han lärt sig att inte förmänskliga djur utan att inse att deras främsta instinkt är att överleva. Namnet Pi, uttalat Paj, är hans egen förkortning av det mera pinsamma Piscine, bassäng på franska, men uppfattat som Pissa.

När familjen kommer på obestånd bestämmer de sig för att flytta till Kanada och på vägen sälja sina djur. Mitt ute på Stilla ocenanen förliser skeppet med människor och djur under en storm. Bara Pi överlever och som det visar sig en skadad zebra, en hyena, en orangutang och en 225 kilo tung tiger som på egendomliga vägar fått namnet Richard Parker. Nu börjar en kamp på liv och död. Äta eller ätas, det är frågan. Djuren är uppenbarligen helt igenom animerade men det kan man inte se – något mera realistiskt och skräckinjagande är svårt att föreställa sig. Många av bokens blodiga detaljer är tack och lov utelämnade i filmen, men man förstår fuller väl varför Pi bygger sig en liten flotte att hänga efter livbåten för att inte bli överfallen i ett obevakat ögonblick. Så småningom finns bara Pi och tigern kvar och det gäller att upprätta revir mellan dem, att skapa ett modus vivendi, där Pi vinner Richard Parkers åtminstone tillfälliga respekt. Kunskaperna från djurparken kommer till nytta, men ganska snart inser Pi att deras förhållande är en livsnödvändighet.

För ”Berättelsen om Pi” är ockå en fabel om respekt för allt levande. Pi är både hindu, muslim och kristen. Gud tar många gestalter och var och en har sina poänger tycker han. Som hindu är han vegetarian, men måste börja äta fisk för att överleva. Mer användbar än religion är dock hans egen fantasi. Berättelsen tar även hallucinatoriska vändningar, som när pojken och tigern kommer till en flytande ö av växtlighet med bara surikater, till synes paradisiskt om dagen, men ondsint om natten. Under dramats gång anar man mer och mer att det finns ytterligare en berättelse under den vi ser, en betydligt grymmare och outhärdligare historia. Elvaårsgränsen är absolut berättigad.

Ang Lee överraskar igen med att göra något helt nytt av en väletablerad genre, som denna om vänskapen mellan ett barn och ett djur. På samma sätt som han förnyade westerngenren i ”Brokeback Mountain”, actionfilmen i ”Crouching tiger, hidden dragon” och familjedramat i ”The ice storm” för att nämna några av alla hans sins emellan så olika filmer.

Är det någon film man vill rekommendera alla över 11 år att se på jullovet är det ”Berättelsen om Pi”.