Plötsligt är de där, i konsten, i verkligheten, i språket: könsbytarna, könsöverskridarna, könsförnekarna. Christer Strömholms transsexuella vänner vid Place Blanche görs till mittpunkt i hans retrospektiv på Fotografiska, filmen ”Pojktanten” lovordas entusiastiskt, hen-ordet debatteras flitigt, i en- eller tvåfrågedebatternas kultur-Sverige.

Kanadensaren Xavier Dolans film ”Laurence Anyways” kommer på så vis lägligt. Den är berättelsen om en ung lärare med just antagen debutroman som en dag säger till sin flickvän att han vill bli kvinna. Varför? Hans skäl är samma som Åke Roxbergs i intervjun med Karin Thunberg här i SvD den 2 september: ”Klädd i kvinnokläder känns det som om jag kommit hem till mig själv.” Också Laurence säger så, nästan ordagrant, men hans omgivning ser det som om de förlorar den de älskar. Laurences mamma vill inte träffa honom. Bakom en fasad av liberal godmodighet förnekar hans arbetskamrater honom. Han förlorar sitt jobb som lärare.

Men Laurence Anyways är varken berättelsen om könsbytets sociala svårigheter, eller vinster för den delen, även om flera scener visar det: Laurence blir nedslagen på gatan av föraktfulla machopojkar, förolämpad på krogen av en servitris som verkar ruva på egna hemligheter, får nya, roliga vänner bland musiker och skådespelare i hemstaden Montréal. Nej, Laurence är varken offer eller segrare. Istället fokuserar filmen på kärlekshistorien mellan honom och flickvännen Frédérique (Dolan har gett sina huvudpersoner tvåkönade namn). Hur de gradvis förlorar varandra.

Fred som hon kallas är egentligen en intressantare person än Laurence, eruptivt temperamentsfull, en fighter, och det är hon som får kämpa för dem båda. Laurence vet vad han vill, bli sedd som kvinna, samtidigt har han ett stort behov av att få utmana, vara utanför. Melvil Popaud som spelar honom förmedlar hela tiden hans mjukt provokativa attityd till omgivningen. Fred däremot tror att hon kan acceptera honom som henne – för att Laurence i själva verket fortfarande är densamma som förut. Men hon lurar sig själv.

Under loppet av tio år möts och skiljs de båda i oväntade turer. Dolan är en lysande berättare. Han omger paret med mödrar, syskon, vänner, tillfälliga partners, allt berättat med samma lekfulla ton, plötsliga stämningskast och skarpa psykologi som i hans förra film triangeldramat ”Heartbeats”. Man tänker på Truffaut och kanske ännu mer på Agnès Varda, men Dolan är inte samma glasklara moralist som Truffaut eller lika polerad som Varda. Han dras till visuella vulgariteter, scenografiska excesser, flamboyanta kläder, bryter ner filmspråket för att bygga upp det på nytt. Och han touchar med lätt hand den verkligt brännbara frågan: hur få vara för den man älskar den man vill vara för sig själv?

Här finns också åtskilligt av den drastiska humor som fanns i debutfilmen ”Jag dödade min mamma” från 2009, ett mästerverk i sin blandning av råhet, ömsinthet och energisk, musikalisk rytm. Där spelade Dolan själv huvudrollen, och lyckades med det mycket sällsynta: att göra en film lika omedelbar som en självbiografi i ord. Och med sina tre långfilmer tillsammans gör Dolan ett numera nästan unikt inbrott i den filmkultur som – med Gus Van Sants ord i SVT:s serie ”Bergmans video” nyligen – domineras av ”industriellt berättarsätt” och filmer som inte vill eller tillåts vara konst.

En Dolan-film konsumerar man inte, man ser den, man gläds åt den, man minns den för sin exakthet, sitt stora allvar mitt bland alla drastiska infallen. ”Laurence Anyways” är litet för mycket ett uppvisningsstycke i påkostade, filmiska knep – faran när begåvade filmare plötsligt får stor budget – för att bli lika betydande som debutfilmen. Men finns det något bättre just nu på Stockholms biografer än denna pärla, uppsluppet och vemodigt skimrande?