Webb-tv
Huvudpersonen Benjamin Button föds som en svag äldre man och åldras baklänges, d v s att hans kropp blir yngre tills han slutar sitt liv som ett spädbarn.
Betyg: 5 av 6
Med sin känsla för säregna historier är David Fincher (Seven, Fight Club) en av drömfabrikens intressantaste regissörer. I Benjamin Buttons otroliga liv, baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald, etablerar han sig som dess just nu bästa filmberättare.
Benjamin Button är en klassisk melodram: pojke och flicka möts som barn, går skilda vägar i livet, träffas igen och… Ja, så där håller det på. Men Fincher ställer allt – det vill säga det faktum att vi en dag måste lämna dem vi älskar; barn, föräldrar och partners – på huvudet genom att så att säga vända på motiven.
Benjamin föds i New Orleans samma natt som första världskriget tar slut, med en sjukdom som gör att han börjar livet som åldring och blir allt yngre – han är en bebis med gubbrynkor, starr och reumatism. Hans mor dör i barnsäng och hans skrämde far lämnar honom på trappan till ett ålderdomshem, drivet av en svart kvinna, där han växer upp.
När han som 12-årig gubbe träffar den 5-åriga Daisy kan de inte dela ungdomen med varandra men möts igen mitt i livet efter att Benjamin (Pitt) på en båt gett sig ut i stora världen och Daisy (Blanchett) flyttat till New York och blivit balettdansös. Hon med tilltagande rynkor och han allt slätare.
Det är knappast så att Fincher avsentimentaliserar åldrandet. Men meditationen över ungdomen och ålderns höst, och den korta tid man står på samma plats som en annan person, skildras ur helt nya vinklar i den långa filmen.
En riktigt bra historia således, och sättet som den berättas är ypperligt. För Fincher är superesteten som i Zodiac förgyllde 70-talets gråbruna inredningsdesign. När han tar sig an New Orleans kitschiga bordell eller 50-talets Paris och New York är resultatet direkt sensuellt. Och han sätter likhetstecken mellan olika filmepoker och minnet (filmen återberättas från en dödsbädd) genom ett bruk av allt från hackigt svartvitt till technicolor.
Samma sak gäller musiken. Vare sig det är originalkompositioner, Louis Armstrong eller The Beatles så är det synkroniserat för att ge tids- och platskänsla eller rytm, aldrig för att vätska tårkanalerna där bilderna inte når fram.
Fincher ger helt enkelt intrycket av att ha precis kontroll, vilket gör det lätt att läsa in saker. Jag ser kopplingar mellan Daisys exakta dans, som ges en grafisk framträdande roll, och Finchers eget regisserande. Dansare – som utövar sitt yrke under en kort tid i livet och är skadekänsliga – är för övrigt utmärkta om man vill skildra rädsla för åldrandet.
Det här är också en Hollywoodfilm med två stjärnor i rollerna. I en recension av Changeling (9/1) pekade jag på hur en superstjärna med ikonstatus drabbade filmen negativt. Fincher, som för tredje gången regisserar Brad Pitt, har vänt det till sin fördel. Han börjar med en mask av digitala effekter och smink och ett par välbekanta ögon, och skalar under två timmar fram sexsymbolen Pitt. ”My God! You´re perfect!” säger Daisy när hon får se honom. Man är böjd att hålla med henne, även om Pitts transformation ibland döljer Blanchetts magnifika gestaltning av olika åldrar.
Slutligen är jag övertygad om att Benjamin Button är en kommentar till Forrest Gump. Här finns dialekten, vandringen genom livet och amerikansk historia. Och så delar filmerna manusförfattaren Eli Roth.
Men Benjamin är inte naiv, även om han som Tom Hanks karaktär ser nollställd ut. Och Benjamin hamnar inte mitt i världshistorien: när hans bogserbåt sänker en tysk ubåt väntar ingen president med medalj i hand. Det kan vara en lek med filmreferenser, men det känns som en antydan – kanske om vår plats i historien.
På sätt och vis blir just detta en besvikelse. Forrest Gump tar sig – visserligen valhänt och historielöst – an rasism. Men trots att Benjamin växer upp med svarta föräldrar, som sköter om ett hus fullt av vita åldringar i sydstaterna under ett 1900-tal präglat av rasism, så berörs inte den saken en enda gång.
