Det finns starka fördomar mot tysk film i Sverige. Man påstår till exempel att tyskar inte har någon humor. Tom Tykwers ”Spring Lola!” ändrade en del på den uppfattningen. Nu har ”Good bye, Lenin!” av Wolfgang Becker äntligen kommit till Sverige. (Tykwer och Becker driver gemensamt filmbolaget X Filme Creative Pool.) I Tyskland blev den en jättesuccé på biograferna. För första gången kunde ossies och wessies skratta och gråta tillsammans. Under sitt segertåg genom Europa har ”Good bye, Lenin!” dragit miljonpublik i Frankrike och Italien. Det här är en film om ett stycke europeisk historia som vi alla berörs av.
Mamma måste skyddas från den nya verkligeheten efter murens fall. Mamma Katti (Katrin Sass) på utfärd med familjen.
Det börjar i Berlin 1978 när DDR står på topp. För första gången följer en tysk kosmonaut med upp i rymden i den ryska raketen Sojus 31. Hjälten Sigmund Jähns tv-sända färd följs hänfört av lille Alex. När Alex pappa hoppar av till väst går hans mamma Katti först i inre exil, tas katatonisk in på mentalsjukhus, blir sedan en mönstermedborgare gift med det socialistiska faderlandet. Fotot är utsökt i denna lätt parodierande avdelning med en urblekt grönröd färgskala som i gamla propagandatidskrifter på billigt papper.
Man kan utan att överdriva säga att tiden står stilla i det socialistiska föregångslandet till nästa stopp, 1989, då DDR fyller 40 år. Nu har färgsättningen blivit mörkare och den idoldyrkande lilla pojken deltar som en av många ungdomar i demonstrationer för yttrande- och tryckfrihet på Berlins gator. När mamma Katti, på väg för att hämta ännu en hedersmedalj, ser sin son släpas bort av polisen får hon en hjärtinfarkt. Då hon vaknar upp efter åtta månaders koma har så väl murens fall som DDR:s sammanbrott gått henne spårlöst förbi. Efter att läkarna varnat för plötslig chock ordnar Alex tillvaron för sin sängliggande mamma så att världen inte har rubbats.
Alex ber släktingar och vänner klä sig i DDR-kläder och betalar ”pionjärer” för att sjunga patriotiska sånger som förr. Tillsammans med en arbetskamrat spelar Alex in på video en fejkad version av ”Aktuelle kamera”, DDR:s nyhetsprogram i tv. Eftersom nyheterna alltid var desamma - republikens stadiga framgångar - märker Katti lika litet nu som tidigare tidens gång. I soptunnorna letar han förpackningar till gamla öststatsmärken som Spreewaldgurka och Mocca fix-kaffe som han fyller med nya västingredienser.
Men törnrosasömnen blir allt svårare att vidmakthålla i den framrusande verkligheten. När den goda modern ser cocalcolareklam utanför fönstret, får hon i ”nyheterna” veta att det var DDR som hittade på läsken från början och nu återtagit sitt patent. När västtyskar flyttar in i huset, påstår ”nyheterna” att de har rymt från de kommersiella krafterna till friheten i öst. Kathrin Sass, gammal DDR-stjärna, skapar en oavbruten spänning bara med sitt ansiktes skiftningar från misstrogenhet till tillkämpad övertygelse. Daniel Brühls Alex är som en clown i sin aldrig svikande påhittighet för att rädda en älskad mamma från obehagliga överraskningar.
I Alex tappning antar DDR mer och mer absurda former, blir till en sorts socialistisk-kapitalistisk önskedröm. Till slut blir uppdraget honom övermäktigt. Fantasi-DDR måste upphöra, liksom den livslögn Katti boat in sig i visavi sin man och sina barn.
Så jonglerar Wolfgang Becker skickligt på flera nivåer med diskrepansen mellan verklighet och ideal, självinsikt och livslögn. Å ena sidan visar han hur lätt idealistiska samhällsdrömmar övergår i sin motsats, blir till förtryck och lögn, tills där inte finns en äkta företeelse kvar och hela bygget rasar, å den andra det mänskliga i att längta efter en rättvisare värld, en längtan som uppstår på nytt och på nytt. Men mest imponerande är hans förmåga att skildra så väl vinnare som förlorare med samma lätta hand och varma hjärta.
”Good bye, Lenin!” är välförtjänt nominerad i alla kategorier till det europeiska filmpriset, som delas ut den 6 december.
08-13 51 42,
jeanette.gentele@svd.se
