På 2000-talet är inte alla knarkare hemlösa och utslagna – många människor lever ett dubbelliv där svåra missbruksproblem döljs under en till synes normal yta med jobb och vänner. Det utforskar regissören Beata Gårdeler i sin debutfilm, en filmatisering av Lotta Thells självbiografisk roman I skuggan av värmen.

– Jag tycker att många filmer som innehåller drogproblematik känns lite förlegade – nuförtiden finns drogerna i vardagen och behöver man inte se ut som någon ur Ett anständigt liv för att vara heroinist. Men framförallt tyckte jag att det var en jättestark kärlekshistoria, säger hon.

Filmen handlar om väktaren Eva som får allt svårare att dölja sin hemlighet efter mötet med den stora kärleken.

– Jag är jätteglad att jag får debutera med här filmen för det är ingen feelgoodfilm, som mycket av det svenska filmklimatet tidigare har sett ut. Det var kul att få göra en känslofilm som verkligen är på allvar.

Beata Gårdeler är ingen nykomling i filmbranschen. Hon gick ut regiprogrammet på Kalix folkhögskola för 15 år sedan och har arbetat som regiassistent på en rad filmproduktioner, bland annat Jan Troells Så vit som en snö och Jens Jonssons Pingpongkingen. Hon har även regisserat avsnitt av tv-serierna Lite som du och Spung och novellfilmen 2010.

– Jag gick ut filmskolan när jag var 20 och tänkte att jag skulle börja regissera långfilm, men det var kanske det var bra att det inte blev så direkt. Om jag hade gjort den här filmen då hade den blivit mycket sämre.

Hur borde det svenska filmklimatet förändras?

– Det behövs mer pengar och en tydligare strategi så både smalare och bredare film kan få finnas. Mindre rädsla och mer mod. Och en större tilltro till regissörerna, att de kommer att göra något bra. Vissa kommer att misslyckas, men då måste man få göra det. Bergman gjorde ju några dåliga filmer också.