Betyg: 2 av 6

Det börjar lovande. Kameran vilar på en blodig Mikael Persbrandt, sittande i sin bil omringad av tjutande sirener. Precis som vi lämnade honom i den sista scenen av Dag och natt, när han sköt sig. Det är en snygg återkoppling.
Med hjälp av en Clash-låt och knallfärger som tonar hela scener i blått målar Simon Staho så upp bilden av framgångsmannen Åke. En desperat friställd som bokstavligen krälar på marken och Åkes skräniga prat i mobiltelefonen blir statusmarkörer. Men framför den herrgårdsliknande villan säger det pang och tar stopp. Åke är för upptagen för att se sexåringen Oscar, som dör omedelbart.

Hans fru (Lena Olin) slänger ut honom och förbjuder kontakt med dottern. Familjen vänder honom ryggen, samtidigt som Åke får sparken. Tjänstebilen byts ut mot en taxi.

Simon Stahos förra dansk-svenska produktion Dag och natt (2004) utspelades till stor del i en bil, under Tomas sista dag i livet då han systematiskt konfronterade sina närmaste och gjorde några uppgivna kontaktförsök. De flesta är överens om att Dag och natt var ganska storartad.
Här upprepar alltså Staho sitt koncept genom att låta Mikael Persbrandt åka bil, en gång till. Persongalleriet överensstämmer på ett ungefär och rollerna spelas till viss del av samma skådespelare. Det är naturligtvis tänkt som en raffinerad variation, men det solkar snarare ner minnet av den första filmen. Det stora problemet är dock att manuset lider av trovärdighetskris.

Det är ett gudabenådat slöseri med resurser vi ser framför oss. Simon Staho är en uppenbart begåvad och kompromisslös regissör med ett konsekvent bildspråk. Alla skådespelarna är bra. Men det är svårt att svälja Åkes förvandling från känslolös till översvallande känslopratare. Och man köper framförallt inte hur Tuva Novotnys söta 22-åring blir intresserad av en ful 50-plus taxischaffis med borderlinebeteende, och hoppar i säng med honom efter en fika. Den här manliga krisen hade behövt några varv till i maskineriet.