Anna flyttar in i ett anonymt huskomplex i en sliten norsk förort tillsammans med sin 8-årige son Anders. De har fått skyddat boende undan Annas misshandlande make. Paret ligger i skilsmässa. Anna är spänd och sluten, rädd för barnavårdsnämnden granskande ögon och skolans snokande lärare, den sorts ångestridna roll som Noomi Rapace är expert på.

Allt tycks ändå på väg mot det bättre. Anna finner en vän i storköpsexpediten Helge. Anders får en kompis i klassen. Eftersom Anna är så orolig skaffar hon en babycall för att kunna lyssna på sonens andetag när han sover. Ganska snart börjar hon höra hemska barnskrik i apparaten, skrik som inte är sonens. Helge förklarar att en babycall har lång räckvidd. Ljuden kan komma från en granne. Anna börjar leta.

Jag noterar hur bra Pål Sletaune lyckas bygga upp spänningen i en till synes vardaglig miljö. Då välter han spelplanen och plötsligt öppnar sig helt nya perspektiv på den historia vi följt så här långt, även om vi redan börjat ana att det finns glipor i den. Jag är inte emot överraskningar, men de får inte komma för plötsligt och utan en sammanhängande förklaring. Annars är det lätt att man känner sig snopen, ja lurad.