Betyg: 6 av 6

”Återträffen” är årets bästa svenska film, den starkaste och mest originella svenska filmen som visats på länge. Flera av höstens filmer har behandlat ämnet mobbning, senast svenska ”IRL”, förkortning för In real life, men ingen kommer upp i samma nivå som Anna Odells långfilmsdebut. Hon har en självklarhet i berättandet, en rytm i bilderna och en hand med skådespelarna som inte lämnar kvar ett falskt tonfall efteråt trots att ämnet är så utmanande. Hon låter inte heller publiken pusta ut efter en felriktad, alternativt välriktad hämnd på mobbarna.

Det har under senare år skett en stegvis gränsöverskridning mellan dokumentär och spelfilm, mellan konst- och spelfilm, en befruktning som lett till något alldeles nytt för svensk film. Det går inte längre att räkna ut vad ”som kommer att hända”, plötsligt öppnar sig golvet istället under oss. Man kan kalla filmerna iscensättningar av verkligheten som i Ruben Östlunds filmer, senast ”Play”, eller som hos Mia Engbergs aktuella ”Belleville baby” där regissören är ena parten i en kärlekshistoria skildrad enbart med telefonsamtal och drömska bilder från Paris. Anna Odell har dragit detta gränsöverskridande längst, först i ”Okänd kvinna 2009-349701”, där hon iscensatte en psykos hon hade gått igenom och den tvångsintagning som följde. I ”Återträffen” fulländar hon formen, håller publiken i oavbruten spänning, förundran och fasa. Detta är film som osäkerhetsfaktor.

I filmens första del iscensätter Anna Odell en klassåterträff med sina skolkamrater 20 år efter att de gick ut nian. Festen ska just börja när Anna Odell ber om ordet för att hålla ett tal som handlar om hur konsekvent mobbad av såväl killarna som tjejerna i rummet hon var under hela högstadiet. Anna Odell går rakt på de olika plågoandarna och frågar varför de gjorde som de gjorde. Stämningen blir mer och mer aggressiv. ”Varför ska hon komma hit nu efter alla år och anklaga oss? Vi var ju bara barn eller hur?” ursäktar de sitt beteende.

Man tror till en början att det är den verkliga återträffen man deltar i men klasskamraterna spelas av skådespelare. Anna Odell är självlysande i rollen som sig själv, på samma gång bräcklig som glas och knivskarp. Efter denna första del av filmen följer vi Anna Odell till hennes kontor och träffar hennes medarbetare.

Det visar sig att Anna Odell aldrig varit på någon klassåterträff. Den ägde rum, men hon var den enda som inte blev bjuden. Det vi har sett är vad Anna Odell föreställt sig skulle kunna hända om hon varit med. Nu visar hon filmen för några av sina riktiga klasskamrater för att se hur de ska reagera. Motståndet mot att se filmen är kompakt, men några säger ändå tveksamt ”ja”. Finns där möjligen någon självrannsakan? Ångrar de något av vad de gjorde? Återigen spelas de verkliga klasskamraterna av skådespelare – visar det sig – men replikerna bygger på autentiska intervjuer. Återigen drar Anna Odell undan mattan för oss, som kinesiska askar avslöjar ”sanningen” sig innehålla ännu en sanning och ännu en sanning.

Tillfälligheter gör att man får de positioner man får i skolklassen, om man hamnar högst eller lägst. Men har man en gång hamnat lägst så kommer man sällan upp igen. För Anna Odell var livet i skolan en ständig kamp, hon var en tönt som man skrattade åt, ett miffo man knuffade och undvek medan andra i klassen upplevde sammanhållning och glädje. I filmens början åker kameran sakta fram genom en tom, disig skolkorridor som lika gärna kunde vara en sjukhuskorridor. En tid och en plats som några minns som ett paradis, andra som ett helvete.

Med sin blandning av spel och dokumentär, med sin inifrån- och utifrånblick skildrar Anna Odell inte bara sitt eget sår utan når fram till smärtpunkten i oss alla. Alla minns ju hierarkin i skolan och vet sin egen postition i den – i bästa fall klarade man skoltiden utan några men. Men det betyder inte att man var oskyldig. Hur många gånger ingrep man när någon annan råkade illa ut? Hur ofta tittade man inte bort i stället? Eller vill vi kanske inte minnas? Civilisationens yta är så ytterligt tunn – det blir vi vittne till gång på gång i världens alla konflikter, där grannar plötsligt börjar mörda grannar.

Flygbilderna i slutet visar en idyll, Enskede villastad, med blommande trädgårdar, en paradisisk ort för välbeställda människor. Det finns ingen ursäkt.