Betyg: 1 av 6

När man inom debatten hävdar behovet av att höja barnfilmens status förs med jämna mellanrum idén att få etablerade regissörer att göra barnfilm fram. Jag har alltid varit skeptisk mot den lösningen och sedan jag genomlidit den animerade Arthur och Maltazard är jag övertygad motståndare. Luc Besson skulle ha låtit barnen vara ifred.

Denna sällsynt röriga berättelse om Arthur som har ett alldeles särskilt förhållande till Naturen är nämligen inte bara en resa till pyttefolket Minimojernas värld utan även, idémässigt, tillbaka till tidigt sextiotal.

Här svassar kvinnorna runt i rosa fluff och högklackat och skriker gällt vid åsynen av en myra. Medan männen slår sig ned i fåtöljer för att prata allvar. Småflickor med särdeles välutvecklade kroppar klär sig som Xena och drömmer om att bli kyssta. Medan småpojkar slåss, snackar skit och är allmänt vrålcoola.

Att dylik smörja får svensk distribution är skandalöst.