Efter att ha varit fiender blir Benoit och Gustave olyckbröder.
Betyg: 4 av 6
Det är modigt av de belgiska filmarna Benoit Delépine och Gustave Kervern att göra en långfilm som är kornigt fotograferad i svartvitt och som dessutom handlar om två män – spelade av filmarna själva – som varken är sympatiska eller attraktiva. Men i detta ”tvärtom mot vad det brukar vara på bio” ligger styrkan hos filmen Arga män (utan ben).
Den svenska titeln är inte den mest lyckade. Originaltiteln Aaltra är gåtfull (men får så småningom sin förklaring), den svenska titeln däremot är platt redovisande.
Snabbt får man klart för sig att filmen handlar om arga människor av manskön. Vi möter flera stycken, förutom de två huvudpersonerna: ilskna män utan mål och mening, i Belgiens måhända tristaste orter, betraktande förbipasserande tåg och ödsliga åkrar, eller sparkande på tomma ölburkar. Dessa bipersoner och deras frustration är emblematiskt för historien; den talar om överblivna människor, fångade i euromodernitetens fängelse.
Benoit och Gustave håller på att ta livet av varandra i småaktiga grannträtor. I ett slagsmål blir de förlamade från midjan och neråt genom en olyckshändelse de själva vållat; fienderna blir på så vis olycksbröder. De ger sig ut på resa norrut, mot Finland, en absurd Odyssé där de båda lama männen tar sig fram krypande och krälande, svärande och stjälande – bland annat en elektrisk rullstol från en annan handikappad.
Kervern och Delépine berättar med ett slags rå understatementestetik i långa, händelselösa och skruvade tablåer. Man tänker på tidig Fassbinder, på Jim Jarmusch eller på bröderna Kaurismäki. Aki Kaurismäki dyker också mycket riktigt upp i filmens slutscen, som en räddare i nöden.
Och det är här om inte förr som filmens allegoriska dimension uppenbaras; egentligen handlar den inte om två tragikomiska losers utan om något helt annat: den till synes hopplösa situationen för den självständiga, europeiska filmkonsten i början av Tvåtusentalet. Den europeiska filmen kan inte längre stå på egna ben, den blir en mer och mer omöjlig företeelse, den måste krypa och förnedra sig, medan den amerikanska filmen rusar fram i expressfart. Men den behöver inte förlora hoppet utan kan hitta tillbaka till livet genom envishet och humor, och genom att söka sig till estetiska och geografiska marginaler där ju den bästa europeiska filmen alltid skapats.
