APAN är Jesper Ganslandts (”Farväl Falkenberg”) nya film. APAN handlar om Krister, make och far, som vaknar upp i efterdyningarna av en tragedi.
Betyg: 5 av 6
När katastrofen inträffar i en människas liv krymper världen sekundsnabbt. Orden försvinner, människorna i omgivningen blir skuggor, jaget stängs inne i det egna, plågade medvetandets ekorrhjul. Så kunde man beskriva psykologin i Jesper Ganslandts Apan. Filmens huvudperson, en man i trettioårsåldern, vaknar upp i ett badrum någonstans, alldeles blodig. När han tvättat av sig ger han sig ut i den grå gryningen i ett förortsområde, kanske i södra Stockholm. Vi följer sedan hans desperata vandringar under den följande dagen fram till sena kvällen. Vem är han? Och vad har hänt honom? När filmen är slut vet vi en del, bland annat att han är bilskollärare och har ett litet barn. Gradvis träder konturer av ett ohyggligt drama fram, men bara följderna av det, inte själva händelseförloppet, och inte orsakerna bakom det.
Och filmens styrka är just att den berättar utan förklaringar. Det tvingar åskådaren att vara på helspänn och lämna alla förutfattade meningar. Olle Sarri spelar den desperate mannen med en så enastående inlevelse att han nästan spränger filmduken med förtvivlan och ilska. Kameran är extremt närgången och lämnar honom inte för en sekund – den blir där motsvarigheten till hans totala instängdhet i sig själv.
Filmens intensiva, liksom vitglödgade nu tar åskådaren i ett järngrepp. Syftet? Att vi ska känna vad Sarri känner, inte att vi ska förstå det. För möjligtvis går det inte att förstå det som skett – och sker.
Apan är Ganslandts andra långfilm efter den prisade debuten med Farväl, Falkenberg för två år sedan. Liksom den följer Apan en fruktbar tradition i filmberättandet: fiktionen filmad som om den vore dokumentär verklighet, något oplanerat som händer framför oss i det ögonblick vi ser det. Men där Falkenbergfilmen var rapsodisk och löslig, humoristisk, sorglig och överraskande i ett spektrum av mer eller mindre vardagliga stämningar, har Apan en hetsig monotoni, med bara några få ögonblick av lugn och avspändhet. De ögonblicken vänds också ofta snabbt till sin motsats.
Den första filmen var lätt att tycka om, lätt att vistas i och charmas av. Apan är hård och betvingande, men just därför väsentlig. Vi möter en människa på avgrundens rand. Och som all verklig konst tar filmen inte ställning. Den handlar istället om att vidga gränserna för medkänsla och humanitet.
