En burk med bakpulver på en hylla i fonden: kan det möjligen vara nyckeln som låser upp alla hemliga rum i Stanley Kubricks lika otäcka som gåtfulla skräckfilm ”The Shining” från 1980? Eller kanske den där skrivmaskinen med vilken Jack Nicholson sitter och skriver vad vi länge tror är en roman? Den är av ett tyskt fabrikat, Adler, och det kan knappast vara en slump. Eller?

En annan pigg idé som framförs i denna uppslagsrika filmessä är att ”The shining” öppnar sig på riktigt först när man dubbelprojicerar filmen baklänges ovanpå en vanlig framlängesvisning. Dessutom påvisas med skarpsinne hur Kubrick fyllde sin film med subliminala budskap. En brevkorg på ett skrivbord extraknäcker, till exempel, som en kraftig erektion.

Föregivna nyckelscener upprepas igen och igen, ofta i slow motion, och den ena rösten efter den andra förkunnar myndigt, och mer eller mindre övertygande, vad studieobjektet egentligen handlar om: Förintelsen, folkmordet på Amerikas indianer, systematisk historieförfalskning, etcetera.

Denna rebuslösande besatthet av ”egentligen” är ett ängsligt småborgerligt och i grunden ofruktsamt förhållningssätt till konst, men i och med att ”Room 237” blandar och argumenterar för en räcka olika perspektiv, blommat den ut i en stimulerande påminnelse om uppmärksamheten. Somliga filmer förtjänar vår fördjupade koncentration mer än andra. Och klart står att just ”The Shining” är just en sådan film.