Betyg: 3 av 6

Det här med Italien har strängt taget inte har med själva saken att göra. Sorrento utgör bara en dekorativ fond. Ingen italienare är viktig, här handlar det i allt väsentligt om en uppsättning mer eller mindre osnygga danskar i väl framskriden medelålder. Ja, och så Pierce Brosnan.

Bröllopet är inte heller av större intresse, det är helt enkelt bara en förevändning för att sammanföra en inte särskilt lyckligt gift och tills helt nyligen cancersjuk hårfrisörska med en omsvärmad företagsledare med filmstjärneutseende och dyra skjortor. Hon är brudens mor, han är brudgummens far. Deras första möte blir en rätt våldsam krock i flera avseenden, och tanken är att dynamiken i den här otippade konstellationen ska driva berättelsen framåt.

För de är ju så olika. Ida är väl närmast att betrakta som en ängel: god och mild, söt som en karamell i den blonda peruk som döljer en cellgiftigt kal hjässa, nöjd med allt som livet ger trots alla motgångar. Inte ens när hon ertappar sin odåga till man hemma i soffan med slampiga Thilde från ekonomiavdelningen, är hon benägen att klandra honom. Det här med hennes sjukdom har ju minsann inte varit lätt för honom heller.

Philip är den välskräddade änklingen som har låtit sig uppslukas helt av arbetet och lika vänligt som bestämt avvisat all uppvaktning från kvinnor i sin omgivning. Litet tråkig, kanske. Stel. Och möjligen i behov av någon sorts förlösning. Varför då inte med hjälp av en skallig hårfrisörska som sprider värme och trivsel omkring sig var hon sitter och var hon står?

Det rör sig om en svår genre: romantisk komedi för mogen ungdom. Och den kräver någon form av ställningstagande till vanligheten, en idé om hur man förhåller sig till så kallade vanliga människors vanliga vardag. Är man ironisk? Är man över huvud taget intresserad? Man ger sina karaktärer en resonanslåda att spela mot och växa i.

Men genom att förflytta alltihopa till Italien, placerar Susanne Bier skeendet i en pittoresk men inte direkt omtumlande intressant sagobubbla. Det blir litet obligatorisk figuråkning över det hela. Mellan Trine Dyrholm och Pierce Brosnan i de bägge huvudrollerna händer inte särskilt mycket. Hon tittar storögt, han kisar skeptiskt.

Roligast är Paprika Steen och Kim Bodnia i var sin matig biroll, hon som vampigt häftplåster, övertygad om att det är henne och ingen annan som Philip är ämnad för; han som den trolöse karldrummeln som bedrar Ida. Här ligger vi utanför formeln.