Italienska filmer om maffiabrott och politikerkorruption och deras inbördes beroendeförhållande har näst intill blivit stapelvara. Därför är det kanske ingen slump att skådespelaren Toni Servillo, som spelade byggmästaren och gangsterchefen i Gomorra, sminkad till oigenkännlighet nu även spelar den kristdemokratiska politikern Guilio Andreotti. I sanningens namn är Servillo inte särskilt lik, inte av de foton som finns på Andreotti att döma. ”Masken” är snarare ett hinder än en tillgång eftersom den är så överdriven i jämförelse med de övriga skådespelarnas egna ansikten.

Andreotti dominerade italiensk politik i 50 år. Inte för inte kallar han sig överlevare; premiärminister sju gånger, försvarsminister åtta gånger, utrikesminister fem gånger och så vidare. I Servillos gestaltning liknar han en gammal mumifierad spindel gömd i sitt dystra bo, varifrån han styr ett nätverk som omspänner alla toppar i samhället från kardinaler till maffiabossar, från företagare till journalister. Hans ljusskygghet understryks av de nattliga miljöerna han rör sig i med vagt upplysta detaljer bland skuggorna. Tydligen kunde han inte gå ut och hämta luft annat än på natten omgiven av tungt beväpnade säkerhetsvakter.

Det är ingen liten anklagelseakt regissören Paolo Sorrentino kommer med och den är heller inte helt lätt att följa med i. En smula humor hade inte heller skadat.

Italiens hela ledargarnityr tycks ha gått i Andreottis ledband och den som inte gjorde det, dog oftast på ett överraskande sätt. Filmen anklagar indirekt Andreotti för att ligga bakom många av de mord på journalister, domare och politiker som ägde rum från 1969 till 1984. Det enda som grämer Andreotti är att han inte räddade den kidnappade Aldo Moro från röda brigaderna utan lät dem avrätta honom, men mest för att han själv kom i så dålig dager. Andreottis hemliga makt sägs bestå av hans privata arkiv med komprometterande material som han samlat under en livstid.

Till slut anklagades Andreotti ändå för korruption och samröre med maffian 1993. Men efter en rad rättegångar med otaliga graverande vittnesförhör, där han fälldes gång på gång, frikändes han till sist i högsta instans. Idag vid 80 års ålder är han senator på livstid. Man tycker sig känna igen mönstret både när det gäller den förutvarande premiärminister Bettino Craxi och den nuvarande Silvio Berlusconi. Den slutsats man kan dra av Il Divo handlar inte så mycket om italienska politiker i sig som om det system de ingår i. Något är väldigt ruttet i den italienska staten verkar det.