Betyg: 5 av 6

Från Sin nombre, hyllad debut i brutal sydamerikansk gängmiljö, till Jane Eyre, den vida lästa romanklassikern från 1847 som redan filmatiserats otaliga gånger. Det är onekligen spännande att se vad Cary Fukunaga gör av Charlotte Brontës episka berättelse om den föräldralösa flickan med den starka integriteten och det stora rättspatoset.

Filmen inleds dramatiskt med Jane Eyres flykt genom ett kargt, ogästvänligt men svidande vackert engelskt hedlandskap. Hon har just lämnat sin älskade husbonde och blivande make Mr Rochester sedan dennes mörka hemlighet avslöjats och giftermålet därmed förhindrats.

Hon finner ett tillfälligt hem hos familjen Rivers och där, i feberyrsel, rullas minnen från en kärlekslös barndom och en förvirrande men lycklig tid på godset Thornfield upp.

Större delen av filmen består av elegant sammanfogade flashbacks som effektivt omvandlar en tidsmässigt utdragen berättelse till två täta timmar.

Just tätheten är kanske det mest utmärkande draget. Här går inte en sekund till spillo, här drälls inte en överflödig replik, här slösas inte en tagning på en tom, betagande panorering. Varje scen dallrar i stället av betydelse, ofta outtalad.

Greppet kan ses som en smått genial gestaltning av Janes personlighet: i romanen återger hon själv sin berättelse i jagform – i Fukunagas version utgår snarare filmens form från hennes karaktär. Hon är nämligen en fåordig och återhållsam ung kvinna under vars orörliga uttryck vi anar glödande lavaströmmar av känslor.

Mia Wasikowska balanserar skickligt denna återhållna passion som ju hela tiden riskerar att gå förlorad i antingen uttryckslöshet eller överspel. Likaså gestaltar Michael Fassbender den mer expressive, nyckfulle och aggressivt gåtfulle Rochester med sedvanlig briljans.

Jag kommer på mig själv med att glömma andas genom flera av deras möten: Dessa styrs snarare av ofrivilligt minspel – en rörelse i en mungipa, en plötslig, spindeltrådstunn rynka mellan två ögonbryn, en knappt märkbart ändrad blickriktning – än av dialog. Även om de få ord som fälls träffar med sällsynt tyngd och precision.

Ett annat utmärkande drag, som skiljer denna Jane Eyre från tidigare versioner jag sett, är mörkret. Brontës förlaga brukar genrebestämmas som gotisk bildningsroman och Fukunaga och hans team, kanske i synnerhet fotografen Adriano Goldman, har verkligen tagit fasta på de gotiska dragen. Långt in i handlingen utspelar sig flertalet scener i grådager eller totalmörker endast upplyst av vaxljus och oljelampor – en visuell realism som framhäver ansikten men i än högre grad skuggor.

Och i skuggorna döljer sig allt det som människorna försöker gömma och glömma. Där finns, förutom oförklarliga spökerier, Jane Eyres traumatiska barndom likaväl som Mr Rochesters olyckliga förflutna och ständigt gnagande samvetskval över det som han i år försökt fly undan och nu förtiger för Jane.

Denna centrala berättartråd – som jag här inte ska avslöja för den som inte känner till historien – har ju genom åren framgångsrikt tolkats såväl ur feministiskt som postkolonialt perspektiv. Här får den ta större plats än i tidigare filmatiseringar, även om den ändå inte riktigt givits den dignitet den förtjänar.

Men den bristen blir en detalj i den helhet som denna form- och innehållsmässigt fulländade film utgör. En Jane Eyre som nästan är så ändlöst spännande, mångbottnad och i alla avseenden stark som Charlotte Brontës egen.